Annikas Matexpedition

När vi berättar för vänner, bekanta och kollegor att vi bokat en två veckors roadtrip-resa till Albanien möts vi av två reaktioner – där var min svåger förra veckan! Eller; vad i helvete ska ni dit å’ göra?

Så vi hade lite svårt att placera vårt bokade resmål innan vi åkte dit, inte bara för att vi aldrig varit där innan, men för att vi egentligen inte hade någon aning om vad som skulle möta oss när vi väl kom på plats. Hur fattigt är det egentligen? Är alla albaner lika kriminella som i filmen Taken? Kommer maten vara en mix mellan öst och Grekland? Hur många turister har hittat hit, och vart hänger de? Efter två veckor i bil runtom i landet fick vi iallafall svar på några av frågorna.  

Vi startar vår resa i Schkroder – den självklara utgångspunkten om man är ute efter vad Albaniens friluftsliv har att erbjuda. Schkoder är en hyfsat modern universitetsstad, där man fasadrenoverat vissa delar av staden vilket gör det trevligt att gå runt och strosa i de gamla gränderna där moskéer står granne med kyrkor.
Vi beslutar oss för att ta en drink på en av takterrasserna, med utsikt över Schkoders takåsar i solnedgången. Jag gillar vyn, trots att man från detta perspektiv ser alla inrasade tak och den fattigdom Albanien faktiskt lider av, vilket inte syntes från den finpolerade gatuvyn.

Middagen intas på vårt hotell, Hotel Tradita, som namnet antyder är ett hotell som bevarat albansk tradition i interiör och i restaurangen, men ändå lyckats hålla det modern och fräscht. Detta innebär lapptäcken och stickade dukar som varvas med nyrenoverade synliga takbjälkar och vitmålade putsväggar.

“En liten aptitretare innan huvudrätten, och en halv liter vin räcker fint, vi ska ju ändå upp och vandra imorrn”, tänker vi och beställer enligt plan. Det visar sig snabbt att vi beställt in en liter albanskt vin och halva köket; bruschetta på nybakatt pizzabröd med solmogna och fantastiska tomater, vindolmar, risfylld paprika, äggkaka, spenatfyllt pirog för att sedan få in huvudrätten; en köttgryta ugnsbakad i sin lergryta. Runtom oss växer vild basilika och olika typer av lökar, och 4 timmar passerar med lätthet trots att den albanska vinkonsten knappast imponerar - och konstigt nog blir det inte lättare för varje klunk.

Dagen därpå går vi upp tidigt för att åka upp mot vandringen! Vi hoppar in i en minibuss utanför hotellet för att åka upp till Koman tillsammans med övriga turister från Schkroder. En 2,5h busstur bland fantastiskt bördigt landskap. Framme vid Koman hoppar vi på en färja som färdar oss på den konstgjorda sjön Koman Lake, i en natur som påminner närmast om fjordar. Efter ytterligare 2,5h båttur kommer vi fram till Fierze, där vi möts av ett bilkaos med otålmodiga chaufförer som väntar på oss vilsna turister. Vi tränger ihop oss tillsammans med 10 andra i en liten, rostig minivan med hög balkanmusik. Var det rätt buss? Vem vet? Det spôrs.    

Efter visst missförstånd där vi nästan missar vårt bokade guesthouse, går vi den sista kilometern till vår ställe för natten. Vi går tillsammans med ett par andra turister som är lika vilse som oss, och kommer snart fram till att vi båda bor på detta ställe - enda skillnaden är att vi bokat luxury B&B och de andra turisterna har bokat hostal style B&B. Smart drag att göra på Albanska landsbygden, inser vi ganska snart, då vårt luxury room har fel på avloppen så vi får bo hos hotellägarens kusin i huset bredvid - á la hostal style.
Nåja, tacka och ta emot och inte förbittras över att våra otaliga resor runtom i världen fortfarande inte lärt oss detta; försök inte boka fancy ställen i icke-fancy länder. Nåväl, lite lunch och alkohol på detta så löser sig väl allt. Vi går igenom en liten stig i skogen för att ta oss till Rilijinda - ett hotell med den enda restaurangen i området och därmed också den naturliga utgångspunkten och bokningscentret för olika vandringsturer härifrån - och beställer sallad med vitost, korv, ugnsbakad paprika och tomat med ost (massa ost) och till detta självklart en halvliter albanskt vitt vin, vid det här laget även känt som råttgiftet.  

Vi promenerar tillbaka till vårt hotell längs med den friska floden, där vi förundras över det kristallklara vattnet och alla vattenfall. Väl tillbaka på hotellet beställer vi en varsin kaffe. En äldre albansk herre beställer ett glas raki, och som den FOMO-girl jag är så är väl inte vi sämre utan beställer också in ett glas, skålar med den äldre herren och vi sveper rakin likt en tequilashot. Ja, här finns stor risk att vi skändat albansk kultur, men är man svensk så är man. Shotkulturen tar liksom överhanden - it is what it is.

Vi intar även vår middag på Rilijinda (det är trots allt den enda restaurangen i området), och går sedan bilvägen hem till vårt rum för att sova. Utanför vårt gästrum sitter familjen vars hus vi bor i med samtliga tre generationer på plats plus några hästar och hönor och intar kvällens middag, något senare än vi skandinaver. “Luxury B&B my ass” hinner jag tänka innan jag skakar av mig fjanterierna och somnar gott.
Vi går upp vid kl. 07, käkar frukost med vy över de albanska bergen för att sedan bli upphämtade av en minibuss som tar oss till vandringsspårets start. Vi möts i vandringsspåret av hästar och kor, som följs av två albanska kvinnor som vallar.

Och sedan bär det av uppåt … och uppåt … rättare sagt, 800 m stigning uppåt. Så vi startar vandringen efter 40 minuter med en andra frukost på Simini café. Caféet bestå av några bord och stolar under tak, och drivs av en man som bor här under högsäsongen. Han säljer kaffe, sprit, öl och omeletter. Nog för att en öl lockar mer än mördarstigen uppåt, men jag tar mitt förnuft tillfånga och beställer kaffe och en omelett. Kaffet här är, precis som i övriga Albanien, som en käftsmäll rakt i ansiktet. Hårt, starkt och drygt.

Vi fortsätter att gå uppåt …. och uppåt. Några albaner springer provocerande nog förbi oss och utropar skrattandes att detta sannerligen är “the road to hell”. Jo tack, pustar vi, nära på att kollapsa där och då. Vi går upp till toppen av berget och sedan vänder det neråt i 3-4h. På nästa kafé var det dags för en välförtjänt öl.

När jag bokade denna vandringstur fick jag för natten i Teth välja mellan att bo “very authentic” eller mer “luxurious” - denna gången valde vi “very authentic”. Och visst blev det så. Längst bort i byn, så långt den asfalterade vägen sträckte sig, hittar vi efter viss hjälp Mark Zef Guesthouse. Ingen här pratar såklart engelska, men vad vi förstår så blir vi hälsade välkomna säkert fem gånger på albanska.  
Vi startar vår vistelse med att ta en dusch - duscha av svett, jord och sand från vår vandring vilket kan ha varit den skönaste dusch jag någonsin tagit. För Mikael blev det inte lika underbart, jag hade nämligen råkat ta allt varmvatten under min 5 minuter syndigt långa dusch.

Sedan sätter vi oss på gården för att vila, och då kommer frun i familjen fram med en fotboll, internationellt lingo för “vill ni lira lite?” - och vilka är vi att tacka nej till det?! Så ute på en grässlätt tillsammans med en kalv lattjar vi lite boll innan vi försöker köpa oss en öl för att avnjuta utsikten över berget vi precis bestigit - vår hotellvärd har precis knäckt en en bira och vi vill såklart inte vara sämre. Men det går ovanligt trögt att beställa en öl. Vi börjar fundera, är det så att det är svårare att spendera pengar i Albanien pågrundav kommunismen? Det är inte första gången vi stött på servitörer som minst sagt varit ointresserade av att sälja. Anses det fortfarande lite fult? Vi får tillslut vår öl, efter att vår hotellvärd gjort det tydligt att vi tyvärr måste betala för ölen.

Pågrundav språkförbistringar är det oklart om middag ingår eller inte. Vi försöker med Google translate och lyckas till slut få både middag och buss imorgon bitti bekräftad. Puh, annars hade det blivit lite tôligt.
Middagen består av vit ost, yoghurt med vitlök och olja, samt hemgjord pasta med smör som serveras med korv. Det hela avslutas med färsk vattenmelon. Efter denna djävulska vandringen var det den godaste middag jag ätit på länge.
Vi pratar med dottern i familjen som serverar oss maten, hon kan tala franska, italienska tyska, engelska och albanska och jobbar som guide under högsäsongen. Detta bevittnar om en snabb utveckling där kvinnor från landsbygden idag har viss möjlighet att utbilda sig vidare, i kontrast till hennes föräldrar som endast talar albanska, och en magkänsla i våra språkförbistringar säger oss även att de ej fått lära sig läsa eller skriva.
Dottern berättar för oss om mentaliteten i albanska byar; barnen är hemskolade vilket resulterar i en mycket varierad kvalité på undervisningen. Tjejer får endast gå i skolan tills de är 12 år, och börjar sedan hjälpa till i hemmet (informell kultur snarare än en regel…). Många som är födda i byarna stannar där resten av deras liv. “This is not normal” är dotterns replik på detta, vilket återigen tyder på att det finns kunskap om världen att få och möjlighet att bilda nya uppfattningar, men att det fortfarande inte är en självklarhet.

Vi sover i vindsrummet med snett golv och hemgjorda täcken och vaknar till frukost med te och varm färsk getmjölk med utsikt över dalen och berget.
Minibussen hämtar oss och vi beger oss åter mot Schkoder - föga anande om att vägarna, eller ja, “vägarna” är värre än de jag upplevt i Nepal! I 2h är det som att vi åker karuseller på Liseberg, innan vi kommer ut på en någorlunda asfalterad väg. Vi stannar i en förort påvägen hem för en kaffe på ett kafé som endast serverar kaffe och sprit.
Väl framme i Schkoder tar vi en redig albansk lunch (dvs getgryta) med utsikt över moskén, och vi bor vid Lake Schkodra över natten. Riktigt taskigt hotell, men fantastisk utsikt över sjön.

Nästa dag åker vi mot Berat! Vi bor på ett litet B&B i gamla stan med utsikt över floden och andra sidan stan (börjar ni ana ett tema med utsikter? Ja, okej, jag älskar utsikter och baserar oftast mitt hotellval på dem). Gågatan i Berat är fylld med liv och kantas med kaféer och restauranger hela vägen.
Men att bara sitta på hotellets takterass med en bok, ett (läs: “keep ‘em coming.”) glas vin och utsikten duger gott för oss dessa två dagar.

Nästa anhalt är Gjirokaster, ytterligare en mycket gammal stad med ett välbevarat slott men även den forne diktatorns (Victor Hoxha) bunker som hölls hemlig för det albanska folket fram till 90-talet. Bunkerns hemlighet vittnar om en stängd nation och en galen ledare. Vi betalar för att gå in och får en ovanligt rask guidning av en guide som uppenbarligen inte trivs i den mörka, fuktiga och mögliga bunkern.

Dagen efter är destinationen Ksamili som ligger några mil utanför Saranda. Här tänker vi att vi ska koppla av i några dagar innan vi beger oss mot Tirana för att flyga hemåt. Vi välkomnas till hotellet med hemgjord raki, 4 hundvalpar och ett slitet hotellrum. Alla ljud här blandas - italienarna som sjunger opera i duschen i rummet till vänster, sprakig italiensk radio från rumsgrannen till höger, och detta toppas såklart med den baltiska discotechnon från stranden där den ena baren försöker spela högre än den andra. Det är lite irriterande och samtidigt lite gött.
Som tur är så är utsikten från vårt hotell magisk. Vattnet nere vid stranden är kristallklart. Och det finns flera playor med härliga solsängar till resonabla priser. Utöver det så är tyvärr inte Ksamili så charmigt som vi hade föreställt oss. Testosteronfyllda män som åker jet-ski asfort, svinhög musik från varenda restaurang, pissdålig mat, krimskrams stånd och en hemsk bilväg genom hela stan.
Varenda matställe vi går till har fått skyhöga recensioner med följande kommentarer “Best food in Albania!”. I hela Albanien? Really? It’s a pretty bold statement, but okay, vi går dit. Det är inte bäst i Albanien. Det kan nog vara det sämsta vi ätit under 2018.  

Detta får mig att fundera på om det vi byggt upp idag med Tripadvisor, Google guides, osv. verkligen är det samhälle vi vill ha? Ett samhälle där alla får skriva och publicera recensioner?
Ska alla ha tillgång till att påverka detta ack så värdefulla verktyg för oss resenärer. Gemene man har, generellt, inte tillräcklig kunskap eller erfarenhet för att ge råd. Gemene man är, generellt, medioker. Så, är det verkligen ett samhälle vi vill ha där ALLA får skriva recensioner? (läs gärna detta med en stor nypa salt)
Min ilska gick inte att ta miste på. Vem i helvete kan man lita på i denna världen?

En av dagarna åker vi till Butrint, endast några kilometer söder om Ksamili mot den grekiska gränsen. Här har folk bott sedan urminnes tider och det har varit både en grekisk koloni, en romersk stad och ett biskopsstift. Det tar flera timmar att gå runt hela den antika staden. Fantastiskt häftigt. Vilka civilisationer, för så länge sedan. Svindlade, och lite ledsamt. Trots dessa utvecklade städer som fanns för flera tusen år sedan … och ändå har vi inte kommit längre idag? Butrint var verkligen en av höjdpunkterna för min del och är man i Albanien rekommenderar jag verkligen ett besök.

Efter våra slappdagar i Ksamili avslutar vi vår resa med en natt i Tirana. Denna gång har vi bokat lyxhotell och har bokat in oss på albansk fine-dining i huvudstaden. Tyvärr lever inte hotellet upp till det pris vi betalade (tycker jag) men middagen på hotellets patio är underbar. Vällagad mat med flera nya kombinationer för våra skandinaviska smaklökar. Måltidsdryck? Vin såklart. Albanskt? Nej, för fan. Denna restaurang serverade inte ens albanskt vin. Där någonstans på skalan befinner sig albanskt vin. Inte kompatibelt på en finare restaurang. Inte ens på en finare albansk restaurang.
Utöver detta så gillar vi Tirana - en storstad med allt som en storstad har att erbjuda. Det märks att det är här det stora universitetet och företagen finns, och vi ser flera studentbarer med kompisgäng ute. Det är en go’ känsla, speciellt efter våra samtal med dottern i Teth ute i landsbygden. Det ger en go’ känsla av hopp åt Albaniens drömmar om att en dag bli medlem  i EU.

Så, för att besvara de frågor vi hade innan vi anlände till detta land.
Hur fattigt är det egentligen? Fortfarande riktigt fattigt. I städerna dit turismen hittat är det till viss del uppolerat, men som Mia Skäringer säger “Man kan inte polera upp en bajskorv”. De har en lång väg kvar att gå, men för att vara rättvis, de fick en sen start pga den tidigare diktatorn som avskärmade landet totalt, och kommunismregimen föll inte förrän på 90-talet.
Tirana är som vilken europeisk storstad som helst, med härlig vibrerande universitetsstadskänsla. Sköna barer och restauranger och till viss del mysiga gränder och parker.
Maten var sannerligen en mix av öst och Grekland, och så var även det samlade intrycket av landet. Tyvärr inte den toppenkombon vi hade trott. Albanien vill såklart komma med i EU, men till vilket land sneglar de åt som förebild? Italien eller Grekland? Båda alternativen fungerar måhända lika uselt som ideal, (och i enligt historien så sneglade de åt dessa länder när de skulle lära sig köra bil på 90-talet - och vi har ju sett hur det har gått. Man får ha is i magen om man ska köra bil på dessa vägar.) och tyvärr finns det nog (nog = ingen trovärdig källa) utbredd problematik med kriminalitet och korruption, även om vi som turister inte behöver oroa oss.
Och turisterna har verkligen hittat hit, på gott och ont.
Man brukar ju säga om smultronställen som blivit exploaterade “Vi skulle varit här för några år sen!”
Jag säger tvärtom om Albanien - jag ser fram emot att se Albanien växa upp - “Vi borde åka hit igen om några år!”

 Hotel Tradita. 

 

Takterass i Schkoder. 

 Båttur på Lake Koman

 

Biltur till Valbonna. 

 

Forsar! 

 

"Är det dit upp vi ska? Helvete...." 

 

Välförtjänt bira!

 

Lira boll med kalv.

 

Albanska frukostar med utsikt. 

 

Berat och hotellets takterass.

 

Ksamili och hundvalpar!

 

Ksamili - utsikt från hotell. 

 

 

Ett försök till ett miniresereportage. För att jag tycker det är kul. 

Dag 1, 24 oktober

I en Fiat 500, det glittrande medelhavet bakom oss och grönskande berg framför. På slingriga vägar förbi bergsbyar, forsar och odlingar tar vi oss från pastellfärgade franska rivieran till ett höstfärgat Piemonte, Italien.

Vi har valt den något längre, men betydligt vackrare, vägen. Genom skog och berg, byar vars motsvarighet i Sverige hade dött ut för längesen, förbi italienska slott på kullar omringde av vinodlingar. En tanke slår mig; har det alltid sett ut såhär uppe i de franska och italienska bergen? Är denna roadtrip av oss soltörstande svenskar en parallel tidsresa bakåt i tiden? För visst känns det så ibland, som att vissa av vyerna är som tagna från 1500-talet. Förbi Sospel (FR), Tende (FR), Limone (IT) och Cuneo (IT) till vår slutstation: Alba i Piemonte, Italien.

La Villa är inredd i romantisk och charmig stil á la italiensk landsbygd; ett orangerie på gården med magiskt ljusinsläpp, där man kan äta frukost under de varmare månaderna, en jacuzzi bland gårdens höjdskillnader och sittgrupper lite här och var som bjuder in till avkoppling i en unik miljö.

Vi drar på oss finkläderna och traskar backen ned till Alba, en stad som verkar välmående. Efter 20 minuter till fots når vi Albas historiska centrum med torn och byggnader från medeltiden som reser sig högt över staden. Vinet är närvarande överallt, och kantas i skyltfönstrerna bredvid Rolex-klockor, espressomaskiner, italienska designerskor och Versace. Luften fylls av lukten från det svarta och vita guldet – tryfflarna – blandat med den varma luken av rostade hasselnötter. Är man en matälskare, så kommer man nog inte närmre himlen.

Något som stärker detta ännu mer är dagens höjdpunkt, avsmakningsmeny på Piazza Duomo. Med sina tre stjärnor, ihoptjänade av den italienska kändiskocken Enrico Crippa, slår vi oss ner i Piazza Duomos rosamålade matsal. When in Rome, tänker vi återigen, och kör på Evasione e Territorio – en meny där mästerkockens innovation och Lange-området ska få ligga i fokus.
Upplevelsen startar med ett fantastisk italienskt mousserande vin, några mind-blowing amuse bouches och sedan är vi igång. Med rika och högljudda italienare i jeans vid bordet bredvid, några vinfanatiska amerikaner längst ned till höger, och unga och gamla par i dyra designerkläder precis bakom. En middag jag sent kommer att glömma.

DAG 2, 25 oktober

Solens värmande strålar sträcker sig först över vinodlingarna innan de letar sig in i vårt hotellrum. Efter gårdagens brakmiddag av högsta kvalitet vaknade vi utan något större intresse för frukost, men som jag alltid brukar känna och säga – ”en kôpp kaffe vore gôtt”. 

Vi slår oss ned vid det mosaikbeklädda frukostbordet, dukat för två. En italiensk donna hälsar god morgon, vi får välja kaffe (jag; cappucino, Mikael; espresso) och sedan börjar hon servera samt presentera frukosten på italienska.
Spenatpaj, yoghurt med jordgubbar och honung, kaka gjord på choklad, hasselnötter och biscotti, och hemkokad sylt till ett nästan syndigt vitt bröd. Frukosten dagen efter bjöd på en brie-liknande ost, uppvärmd till perfektion inlindad i lufttorkad skinka, och till detta en krämig hasselnötstårta.

Jodå, vi lyckades få i oss allt detta utan svårigheter.

Mätta och belåtna ska vi idag få följa med på tryffeljakt tillsammans med en Tartufaio och hans tryffelhund, i en närliggande by. 

”Följ efter mig” säger Michaela till oss och ett annat tyskt par. Kunde vi få addressen och knappa in i vår GPS? Nej, vi blev bestämt avfärdade och informerade att det var bättre om vi följde efter henne - hon lovade att köra lugnt och försiktigt så vi nordeuropéer skulle kunna hänga med.

Michaela bränner iväg som en tok i sin Golf, hon kör om allt och alla och ger oss ljussignaler som vi ärligt talat inte riktigt förstår till 100%. Vår gissning är att det var direktiv och tips till hur vi skulle köra på ett effektivt (läs: fort) sätt, men i vår svenskhet vågade vi oss inte över hastighetsgränsen, och även om vi ville hade vår kära Fiat 500 svårt att hålla Michaelas tempo. Andfådda framme vid vår destination påpekade vi hennes italienska körstil. Hon skrattade och sa att hon hade tagit det extremt lugnt för att vi skulle kunna hänga med. Om jag någon gång har känt mig extremt svensk, så är det i denna stund. Där körstilar i olika kulturer verkligen är ett faktum, och att vi från båda håll uppfyllde stereotyperna till punkt och pricka.

Vi är framme i Monchiero, en liten by sydväst om Alba. Här möter vår Tartufaio upp oss tillsammans med sin hund. Dessa två har en mycket speciell relation, baserad på kärlek, humor, respekt och uppfostran. Det var fantastiskt att se.

Vi börjar traska bland hassenötsträden tillsammans med hunden Leo som ivrigt härjar runt överallt och ingenstans i jakt på det vita guldet. Hur vet vi att vi kommit över guld? Leo rullar sig glatt och lekfullt på backen!
Under vår jakt  hittar vi 5 svarta tryfflar och 1 vit. Det är ett gott resultat, och efter en timme i skogen börjar vi bli sugna på att få smaka på fynden. Vi hoppar in i bilen och kör några minuter, tills vi hastigt svänger in höger på en liten slingrig gata, som efter lite utforskning verkar vara bakgatan till ett medeltida slott. Här ligger en restaurang. En restaurang  på en klippa, med utsikt över vinodlingarna, i ett soligt Piemonte. Jag älskar när jag blir tagen till platser jag aldrig hade upptäckt på egen hand, och har var ett typexempel.

Nu ska vi äta tryffel och det gör mig nästan lite pirrig i magen. För 10 euro får vi flera gram skivad svart tryffel, eller 30 euro för vit tryffel. Detta är är priser vi aldrig kommer komma över igen – nyplockad, färsk tryffel serverad med hemlagad italiensk mat i en bergsby. Återigen, ”When in Rome” ...

Lunchen består av 5 rätter - en foi gras-mousse toast, kalvtartar med tonfiskröra, färsk nygjord pasta med smör (här väljer vi att få hyvlad vit tryffel – himmel!), ricottkräm med pocherat ägg och en avslutande pannacotta.  Allt detta sköljs lätt ned med två flaskor av husets egna Nebbiolo-vin.

Tillsammans med två främmande tyskar har vi en underbar eftermiddag i de italienska bergen, och ”carpe diem”-känslan är högst påtaglig. I solen, berusade på livet, tryffel och vin (och kanske med lite mer självförtroende än vanligt), betar vi med lätthet av ämnen som religion, politik och livets värdegrund. Kanske lite för lätt, men vad gör det, vi lever för stunden just precis nu.

Oja, om man kunde stanna tiden skulle jag göra det nu, här har vi det, la dolce vita.

 

 

Villa La Favorita, Alba

 

Innergård i Alba.

 

Tryffeljägaren och tryffelhunden Leo

.