Annikas Matexpedition

I veckan utnämndes Mirazur, i Menton, till världens sjätte bästa restaurang. I händelse av detta, tänker jag såklart skriva en recension från ett retroperspektiv och iallafall försöka återberätta min upplevelse på denna restaurang.

 

Är ni intresserade av vilka andra restauranger som låg i topp, kan ni kika in här . Vem visste att Peru dolde så många talanger? Nästa resa kanske får bli till Lima ... 

 

 

Okej. Hur börjar man ens att förklara ett sådant här besök? 

I februari 2015 hade jag och Mikael bokat bord på Mirazur. Vi visste redan innan att vi skulle ta den dyra menyn, med tanke på att vi båda besitter YOLO/Carpe diem/FOMO-syndromet deluxe. "Tänk om vi dör imorn liksom, så åt vi bara en tre-rätters?!" Menyn låg då på ca 110 euro per person, exklusive dryck.

 

Från första rätten, hembakat brytbröd att doppa i citronolivolja, så var jag helt betagen. Nästintill bestört. 'Vad är det som händer? Hur kan smakerna vara så perfekt balanserade? Detta måste ha varit ren slump' Jag förväntade mig därför att resterande rätter skulle vara goda, men föga imponerande.

 

Men så fel jag hade.

 

Samtliga följande rätter levererades med samma pricksäkerhet, med den ena rätten som överträffade den andra, både i kreativitet och smaker. Jag kan säga, att jag satt i tystnad nästan hela middagen. Helt mållös.

 

När vi sedan kom fram till rätt nr. 7. Lättkokt silverlök, med en tryffelkräm, då kunde jag inte hålla inne det längre. Det gick inte. Tårarna bara kom.

Av ren lycka, förvåning eller av en oförmåga att hantera situationen, det vet jag inte. Men det hände:

En helt fulländad maträtt. Och jag började gråta som resultat. Då är man passionerad, vill jag lova. 

 

När det gäller service, så var den vid vårt besök, skönt opretentiös och skönt ofransk. Inga linnédukar man riskerade att spilla på, och att första rätten var ett familjärt brytbröd istället för det traditionellt uppskivade brödet, satte direkt ton för hela middagen. 

Servicen var snabb och jämn, och att kocken kom ut efter middagen (för att se mig gråta till råga på allt) var även det en positiv upplevelse. En restaurang som förstått att kökets stolthet är en lika stor del av driften och framgången som duktig serveringspersonal.

 

Om jag får chansen att återvända hit, kommer jag och hela min plånbok, att ta den. 

 

 

 

Jag är inget proffs. Och definitivt inte särskilt kompetent i området.

Men jag tycker det är kul, och någonting måste man ju roa sig med.

 

Det är med detta jag tänkte börja recensera alla mina besök på café, bar eller restaurang.

Varför? För jag älskar bra matupplevelser. That's it. 

Jag är som sagt, inget proffs och kan inte särskilt mycket heller. Men jag tänker att det kanske inte spelar någon roll. Bert Karlsson är tydligen tondöv och Donald Trump är ju faktiskt egentligen ingen riktig politiker. Men se vad som hände där. 

Äsch, what the fucker, vi ger det ett försök.

 

Första stället jag ska recensera är restaurang Kometen, i Göteborg. Håll i hatten.

 

 

 

Alright. Så det är lördagkväll i Göteborg. Vi ska äta ute. Planen är att vi ska äta svensk mat, gärna husmanskost, denna afton. Inget konstlat.

Då varken någon i sällskapet tidigare besökt Mannerströms gourmetkrog, tänkte vi att detta är ett ypperligt tillfälle att testa på. Wienerschnitzeln sägs ju vara fantastiskt god.

 

 

Jag beställde in en Wallenbergare och övriga i sällskapet tog Wienerschnitzeln. Till detta Starkpilsner, från Göteborgs Nya Bryggeri. Något mycket mer spännande än detta fanns inte på menyn, men går man hit bör man nog inte vara supersugen på något nytt och exotiskt.  

 

Hursomhelst ... maten var smakrik och rejält tilltagen, men smakerna var ändå inte riktigt där. Överkokta ärtor med lök och fläsk, serverades tillsammans med både schnitzeln och wallenbergaren. Fantasilöst. Schnitzeln var torr och smaklös, potatisen som serverades till var tråkig. Potatismoset till wallenbergaren däremot var underbart gott. 

 

Personligen älskar jag husmanskost, men oavsett om man är en restaurang som ser sin nisch i att vara tidsenliga á la the 70s så tycker jag ändå man måste keep up with the world, på ett sätt. Jag älskar att de kör sin grej. Men en liten fräschare twist på det, med smaker som förvånar samtidigt som det väcker minnen, hade gjort upplevelsen fulländad. Samtliga potentiella gäster som är födda efter 80-talet med mycket högre krav på utekäk kan nog ha svårt i att se charmen i denna typ av restaurangbesök, och det kan därför vara dags att höja kvalitén samtidigt som man behåller 70-talet som inriktning. En produkt har en livscykel, och tillslut kommer den behöva "återuppfinnas" för att locka till sig kunder igen. 

Servicen var mycket trevlig och snabb och jag rekommenderar ändå folk att gå hit, för att få uppleva det. Det är trots allt som att äta fine-dining, fast några decennier för sent.