Annikas Matexpedition

Ibland behöver man lite coaching här i livet. Någon som säger till en lite då och då att man har gjort rätt val här, att man är påväg åt rätt håll osv.

 

För ibland har man inte självinsikt själv att inse detta. Jag kan verkligen förstå att folk går till terapeuter, psykologer etc för att prata med någon, som sedan, förhoppningsvis, säger sanningen till en rakt upp i fejjan. Helt fantastiskt. En människoläsare, som läser av mig och bara ger mig en thumbs up eller thumbs down. 

 

Som en personal shopper ungefär. Yes, på samma sätt skulle jag behöva en personal coacher, lite då och då. 

För man är egoist. Ibland vill man bara sitta och prata om sig själv, och höra hur andra pratar om en själv. 

Låter supersjälviskt, men jag tror ändå det kan va nyttigt. För vem är man att förverkliga sina drömmar och sig själv, om man inte vet om sina styrkor och svagheter? 

 

 

 

 

Yellow.

 

Skolan är igång. Ångesten kom tillbaka, som väntat. 
Man känner hur livslusten sakta sugs ur en. Som om det vore med mening. Som om skolbyggnaden står och småfnissar lite över hur jag sjunger ungefär 3 cm i längd varje gång jag öppnar portarna till skolan. 

Ska det behöva va såhär? Ska det inte vara spännande, kreativ, motiverande etc. att gå i skolan?
Min skola är världsbäst. Bästa lärarna, bästa kurserna, bästa skolkamraterna. Men ändå känns det såhär.

 

Eller så är det bara jag som är en fjomp. Och typ känslomänniska.

 

Så nu tänker jag att jag ska se på Mia på Grötö. Dels för att det gör mig gladare, men också för att jag är en tant.