Roadtrip i Albanien, september 2018
När vi berättar för vänner, bekanta och kollegor att vi bokat en två veckors roadtrip-resa till Albanien möts vi av två reaktioner – där var min svåger förra veckan! Eller; vad i helvete ska ni dit å’ göra?
Så vi hade lite svårt att placera vårt bokade resmål innan vi åkte dit, inte bara för att vi aldrig varit där innan, men för att vi egentligen inte hade någon aning om vad som skulle möta oss när vi väl kom på plats. Hur fattigt är det egentligen? Är alla albaner lika kriminella som i filmen Taken? Kommer maten vara en mix mellan öst och Grekland? Hur många turister har hittat hit, och vart hänger de? Efter två veckor i bil runtom i landet fick vi iallafall svar på några av frågorna.
Vi startar vår resa i Schkroder – den självklara utgångspunkten om man är ute efter vad Albaniens friluftsliv har att erbjuda. Schkoder är en hyfsat modern universitetsstad, där man fasadrenoverat vissa delar av staden vilket gör det trevligt att gå runt och strosa i de gamla gränderna där moskéer står granne med kyrkor.
Vi beslutar oss för att ta en drink på en av takterrasserna, med utsikt över Schkoders takåsar i solnedgången. Jag gillar vyn, trots att man från detta perspektiv ser alla inrasade tak och den fattigdom Albanien faktiskt lider av, vilket inte syntes från den finpolerade gatuvyn.
Middagen intas på vårt hotell, Hotel Tradita, som namnet antyder är ett hotell som bevarat albansk tradition i interiör och i restaurangen, men ändå lyckats hålla det modern och fräscht. Detta innebär lapptäcken och stickade dukar som varvas med nyrenoverade synliga takbjälkar och vitmålade putsväggar.
“En liten aptitretare innan huvudrätten, och en halv liter vin räcker fint, vi ska ju ändå upp och vandra imorrn”, tänker vi och beställer enligt plan. Det visar sig snabbt att vi beställt in en liter albanskt vin och halva köket; bruschetta på nybakatt pizzabröd med solmogna och fantastiska tomater, vindolmar, risfylld paprika, äggkaka, spenatfyllt pirog för att sedan få in huvudrätten; en köttgryta ugnsbakad i sin lergryta. Runtom oss växer vild basilika och olika typer av lökar, och 4 timmar passerar med lätthet trots att den albanska vinkonsten knappast imponerar - och konstigt nog blir det inte lättare för varje klunk.
Dagen därpå går vi upp tidigt för att åka upp mot vandringen! Vi hoppar in i en minibuss utanför hotellet för att åka upp till Koman tillsammans med övriga turister från Schkroder. En 2,5h busstur bland fantastiskt bördigt landskap. Framme vid Koman hoppar vi på en färja som färdar oss på den konstgjorda sjön Koman Lake, i en natur som påminner närmast om fjordar. Efter ytterligare 2,5h båttur kommer vi fram till Fierze, där vi möts av ett bilkaos med otålmodiga chaufförer som väntar på oss vilsna turister. Vi tränger ihop oss tillsammans med 10 andra i en liten, rostig minivan med hög balkanmusik. Var det rätt buss? Vem vet? Det spôrs.
Efter visst missförstånd där vi nästan missar vårt bokade guesthouse, går vi den sista kilometern till vår ställe för natten. Vi går tillsammans med ett par andra turister som är lika vilse som oss, och kommer snart fram till att vi båda bor på detta ställe - enda skillnaden är att vi bokat luxury B&B och de andra turisterna har bokat hostal style B&B. Smart drag att göra på Albanska landsbygden, inser vi ganska snart, då vårt luxury room har fel på avloppen så vi får bo hos hotellägarens kusin i huset bredvid - á la hostal style.
Nåja, tacka och ta emot och inte förbittras över att våra otaliga resor runtom i världen fortfarande inte lärt oss detta; försök inte boka fancy ställen i icke-fancy länder. Nåväl, lite lunch och alkohol på detta så löser sig väl allt. Vi går igenom en liten stig i skogen för att ta oss till Rilijinda - ett hotell med den enda restaurangen i området och därmed också den naturliga utgångspunkten och bokningscentret för olika vandringsturer härifrån - och beställer sallad med vitost, korv, ugnsbakad paprika och tomat med ost (massa ost) och till detta självklart en halvliter albanskt vitt vin, vid det här laget även känt som råttgiftet.
Vi promenerar tillbaka till vårt hotell längs med den friska floden, där vi förundras över det kristallklara vattnet och alla vattenfall. Väl tillbaka på hotellet beställer vi en varsin kaffe. En äldre albansk herre beställer ett glas raki, och som den FOMO-girl jag är så är väl inte vi sämre utan beställer också in ett glas, skålar med den äldre herren och vi sveper rakin likt en tequilashot. Ja, här finns stor risk att vi skändat albansk kultur, men är man svensk så är man. Shotkulturen tar liksom överhanden - it is what it is.
Vi intar även vår middag på Rilijinda (det är trots allt den enda restaurangen i området), och går sedan bilvägen hem till vårt rum för att sova. Utanför vårt gästrum sitter familjen vars hus vi bor i med samtliga tre generationer på plats plus några hästar och hönor och intar kvällens middag, något senare än vi skandinaver. “Luxury B&B my ass” hinner jag tänka innan jag skakar av mig fjanterierna och somnar gott.
Vi går upp vid kl. 07, käkar frukost med vy över de albanska bergen för att sedan bli upphämtade av en minibuss som tar oss till vandringsspårets start. Vi möts i vandringsspåret av hästar och kor, som följs av två albanska kvinnor som vallar.
Och sedan bär det av uppåt … och uppåt … rättare sagt, 800 m stigning uppåt. Så vi startar vandringen efter 40 minuter med en andra frukost på Simini café. Caféet bestå av några bord och stolar under tak, och drivs av en man som bor här under högsäsongen. Han säljer kaffe, sprit, öl och omeletter. Nog för att en öl lockar mer än mördarstigen uppåt, men jag tar mitt förnuft tillfånga och beställer kaffe och en omelett. Kaffet här är, precis som i övriga Albanien, som en käftsmäll rakt i ansiktet. Hårt, starkt och drygt.
Vi fortsätter att gå uppåt …. och uppåt. Några albaner springer provocerande nog förbi oss och utropar skrattandes att detta sannerligen är “the road to hell”. Jo tack, pustar vi, nära på att kollapsa där och då. Vi går upp till toppen av berget och sedan vänder det neråt i 3-4h. På nästa kafé var det dags för en välförtjänt öl.
När jag bokade denna vandringstur fick jag för natten i Teth välja mellan att bo “very authentic” eller mer “luxurious” - denna gången valde vi “very authentic”. Och visst blev det så. Längst bort i byn, så långt den asfalterade vägen sträckte sig, hittar vi efter viss hjälp Mark Zef Guesthouse. Ingen här pratar såklart engelska, men vad vi förstår så blir vi hälsade välkomna säkert fem gånger på albanska.
Vi startar vår vistelse med att ta en dusch - duscha av svett, jord och sand från vår vandring vilket kan ha varit den skönaste dusch jag någonsin tagit. För Mikael blev det inte lika underbart, jag hade nämligen råkat ta allt varmvatten under min 5 minuter syndigt långa dusch.
Sedan sätter vi oss på gården för att vila, och då kommer frun i familjen fram med en fotboll, internationellt lingo för “vill ni lira lite?” - och vilka är vi att tacka nej till det?! Så ute på en grässlätt tillsammans med en kalv lattjar vi lite boll innan vi försöker köpa oss en öl för att avnjuta utsikten över berget vi precis bestigit - vår hotellvärd har precis knäckt en en bira och vi vill såklart inte vara sämre. Men det går ovanligt trögt att beställa en öl. Vi börjar fundera, är det så att det är svårare att spendera pengar i Albanien pågrundav kommunismen? Det är inte första gången vi stött på servitörer som minst sagt varit ointresserade av att sälja. Anses det fortfarande lite fult? Vi får tillslut vår öl, efter att vår hotellvärd gjort det tydligt att vi tyvärr måste betala för ölen.
Pågrundav språkförbistringar är det oklart om middag ingår eller inte. Vi försöker med Google translate och lyckas till slut få både middag och buss imorgon bitti bekräftad. Puh, annars hade det blivit lite tôligt.
Middagen består av vit ost, yoghurt med vitlök och olja, samt hemgjord pasta med smör som serveras med korv. Det hela avslutas med färsk vattenmelon. Efter denna djävulska vandringen var det den godaste middag jag ätit på länge.
Vi pratar med dottern i familjen som serverar oss maten, hon kan tala franska, italienska tyska, engelska och albanska och jobbar som guide under högsäsongen. Detta bevittnar om en snabb utveckling där kvinnor från landsbygden idag har viss möjlighet att utbilda sig vidare, i kontrast till hennes föräldrar som endast talar albanska, och en magkänsla i våra språkförbistringar säger oss även att de ej fått lära sig läsa eller skriva.
Dottern berättar för oss om mentaliteten i albanska byar; barnen är hemskolade vilket resulterar i en mycket varierad kvalité på undervisningen. Tjejer får endast gå i skolan tills de är 12 år, och börjar sedan hjälpa till i hemmet (informell kultur snarare än en regel…). Många som är födda i byarna stannar där resten av deras liv. “This is not normal” är dotterns replik på detta, vilket återigen tyder på att det finns kunskap om världen att få och möjlighet att bilda nya uppfattningar, men att det fortfarande inte är en självklarhet.
Vi sover i vindsrummet med snett golv och hemgjorda täcken och vaknar till frukost med te och varm färsk getmjölk med utsikt över dalen och berget.
Minibussen hämtar oss och vi beger oss åter mot Schkoder - föga anande om att vägarna, eller ja, “vägarna” är värre än de jag upplevt i Nepal! I 2h är det som att vi åker karuseller på Liseberg, innan vi kommer ut på en någorlunda asfalterad väg. Vi stannar i en förort påvägen hem för en kaffe på ett kafé som endast serverar kaffe och sprit.
Väl framme i Schkoder tar vi en redig albansk lunch (dvs getgryta) med utsikt över moskén, och vi bor vid Lake Schkodra över natten. Riktigt taskigt hotell, men fantastisk utsikt över sjön.
Nästa dag åker vi mot Berat! Vi bor på ett litet B&B i gamla stan med utsikt över floden och andra sidan stan (börjar ni ana ett tema med utsikter? Ja, okej, jag älskar utsikter och baserar oftast mitt hotellval på dem). Gågatan i Berat är fylld med liv och kantas med kaféer och restauranger hela vägen.
Men att bara sitta på hotellets takterass med en bok, ett (läs: “keep ‘em coming.”) glas vin och utsikten duger gott för oss dessa två dagar.
Nästa anhalt är Gjirokaster, ytterligare en mycket gammal stad med ett välbevarat slott men även den forne diktatorns (Victor Hoxha) bunker som hölls hemlig för det albanska folket fram till 90-talet. Bunkerns hemlighet vittnar om en stängd nation och en galen ledare. Vi betalar för att gå in och får en ovanligt rask guidning av en guide som uppenbarligen inte trivs i den mörka, fuktiga och mögliga bunkern.
Dagen efter är destinationen Ksamili som ligger några mil utanför Saranda. Här tänker vi att vi ska koppla av i några dagar innan vi beger oss mot Tirana för att flyga hemåt. Vi välkomnas till hotellet med hemgjord raki, 4 hundvalpar och ett slitet hotellrum. Alla ljud här blandas - italienarna som sjunger opera i duschen i rummet till vänster, sprakig italiensk radio från rumsgrannen till höger, och detta toppas såklart med den baltiska discotechnon från stranden där den ena baren försöker spela högre än den andra. Det är lite irriterande och samtidigt lite gött.
Som tur är så är utsikten från vårt hotell magisk. Vattnet nere vid stranden är kristallklart. Och det finns flera playor med härliga solsängar till resonabla priser. Utöver det så är tyvärr inte Ksamili så charmigt som vi hade föreställt oss. Testosteronfyllda män som åker jet-ski asfort, svinhög musik från varenda restaurang, pissdålig mat, krimskrams stånd och en hemsk bilväg genom hela stan.
Varenda matställe vi går till har fått skyhöga recensioner med följande kommentarer “Best food in Albania!”. I hela Albanien? Really? It’s a pretty bold statement, but okay, vi går dit. Det är inte bäst i Albanien. Det kan nog vara det sämsta vi ätit under 2018.
Detta får mig att fundera på om det vi byggt upp idag med Tripadvisor, Google guides, osv. verkligen är det samhälle vi vill ha? Ett samhälle där alla får skriva och publicera recensioner?
Ska alla ha tillgång till att påverka detta ack så värdefulla verktyg för oss resenärer. Gemene man har, generellt, inte tillräcklig kunskap eller erfarenhet för att ge råd. Gemene man är, generellt, medioker. Så, är det verkligen ett samhälle vi vill ha där ALLA får skriva recensioner? (läs gärna detta med en stor nypa salt)
Min ilska gick inte att ta miste på. Vem i helvete kan man lita på i denna världen?
En av dagarna åker vi till Butrint, endast några kilometer söder om Ksamili mot den grekiska gränsen. Här har folk bott sedan urminnes tider och det har varit både en grekisk koloni, en romersk stad och ett biskopsstift. Det tar flera timmar att gå runt hela den antika staden. Fantastiskt häftigt. Vilka civilisationer, för så länge sedan. Svindlade, och lite ledsamt. Trots dessa utvecklade städer som fanns för flera tusen år sedan … och ändå har vi inte kommit längre idag? Butrint var verkligen en av höjdpunkterna för min del och är man i Albanien rekommenderar jag verkligen ett besök.
Efter våra slappdagar i Ksamili avslutar vi vår resa med en natt i Tirana. Denna gång har vi bokat lyxhotell och har bokat in oss på albansk fine-dining i huvudstaden. Tyvärr lever inte hotellet upp till det pris vi betalade (tycker jag) men middagen på hotellets patio är underbar. Vällagad mat med flera nya kombinationer för våra skandinaviska smaklökar. Måltidsdryck? Vin såklart. Albanskt? Nej, för fan. Denna restaurang serverade inte ens albanskt vin. Där någonstans på skalan befinner sig albanskt vin. Inte kompatibelt på en finare restaurang. Inte ens på en finare albansk restaurang.
Utöver detta så gillar vi Tirana - en storstad med allt som en storstad har att erbjuda. Det märks att det är här det stora universitetet och företagen finns, och vi ser flera studentbarer med kompisgäng ute. Det är en go’ känsla, speciellt efter våra samtal med dottern i Teth ute i landsbygden. Det ger en go’ känsla av hopp åt Albaniens drömmar om att en dag bli medlem i EU.
Så, för att besvara de frågor vi hade innan vi anlände till detta land.
Hur fattigt är det egentligen? Fortfarande riktigt fattigt. I städerna dit turismen hittat är det till viss del uppolerat, men som Mia Skäringer säger “Man kan inte polera upp en bajskorv”. De har en lång väg kvar att gå, men för att vara rättvis, de fick en sen start pga den tidigare diktatorn som avskärmade landet totalt, och kommunismregimen föll inte förrän på 90-talet.
Tirana är som vilken europeisk storstad som helst, med härlig vibrerande universitetsstadskänsla. Sköna barer och restauranger och till viss del mysiga gränder och parker.
Maten var sannerligen en mix av öst och Grekland, och så var även det samlade intrycket av landet. Tyvärr inte den toppenkombon vi hade trott. Albanien vill såklart komma med i EU, men till vilket land sneglar de åt som förebild? Italien eller Grekland? Båda alternativen fungerar måhända lika uselt som ideal, (och i enligt historien så sneglade de åt dessa länder när de skulle lära sig köra bil på 90-talet - och vi har ju sett hur det har gått. Man får ha is i magen om man ska köra bil på dessa vägar.) och tyvärr finns det nog (nog = ingen trovärdig källa) utbredd problematik med kriminalitet och korruption, även om vi som turister inte behöver oroa oss.
Och turisterna har verkligen hittat hit, på gott och ont.
Man brukar ju säga om smultronställen som blivit exploaterade “Vi skulle varit här för några år sen!”
Jag säger tvärtom om Albanien - jag ser fram emot att se Albanien växa upp - “Vi borde åka hit igen om några år!”
