Annikas Matexpedition

I veckan utnämndes Mirazur, i Menton, till världens sjätte bästa restaurang. I händelse av detta, tänker jag såklart skriva en recension från ett retroperspektiv och iallafall försöka återberätta min upplevelse på denna restaurang.

 

Är ni intresserade av vilka andra restauranger som låg i topp, kan ni kika in här . Vem visste att Peru dolde så många talanger? Nästa resa kanske får bli till Lima ... 

 

 

Okej. Hur börjar man ens att förklara ett sådant här besök? 

I februari 2015 hade jag och Mikael bokat bord på Mirazur. Vi visste redan innan att vi skulle ta den dyra menyn, med tanke på att vi båda besitter YOLO/Carpe diem/FOMO-syndromet deluxe. "Tänk om vi dör imorn liksom, så åt vi bara en tre-rätters?!" Menyn låg då på ca 110 euro per person, exklusive dryck.

 

Från första rätten, hembakat brytbröd att doppa i citronolivolja, så var jag helt betagen. Nästintill bestört. 'Vad är det som händer? Hur kan smakerna vara så perfekt balanserade? Detta måste ha varit ren slump' Jag förväntade mig därför att resterande rätter skulle vara goda, men föga imponerande.

 

Men så fel jag hade.

 

Samtliga följande rätter levererades med samma pricksäkerhet, med den ena rätten som överträffade den andra, både i kreativitet och smaker. Jag kan säga, att jag satt i tystnad nästan hela middagen. Helt mållös.

 

När vi sedan kom fram till rätt nr. 7. Lättkokt silverlök, med en tryffelkräm, då kunde jag inte hålla inne det längre. Det gick inte. Tårarna bara kom.

Av ren lycka, förvåning eller av en oförmåga att hantera situationen, det vet jag inte. Men det hände:

En helt fulländad maträtt. Och jag började gråta som resultat. Då är man passionerad, vill jag lova. 

 

När det gäller service, så var den vid vårt besök, skönt opretentiös och skönt ofransk. Inga linnédukar man riskerade att spilla på, och att första rätten var ett familjärt brytbröd istället för det traditionellt uppskivade brödet, satte direkt ton för hela middagen. 

Servicen var snabb och jämn, och att kocken kom ut efter middagen (för att se mig gråta till råga på allt) var även det en positiv upplevelse. En restaurang som förstått att kökets stolthet är en lika stor del av driften och framgången som duktig serveringspersonal.

 

Om jag får chansen att återvända hit, kommer jag och hela min plånbok, att ta den.