Annikas Matexpedition

Om man är en känslomänniska - hej hej, that's me - så finns det en risk för att dåliga, ledsna och negativa känslor infinner sig under en längre period. En klump i magen, dålig magkänsla, oro. Flera dagar i sträck, utan att veta varför.

 

Även fast jag inser själv att alla har dåliga perioder, och att allting kommer kännas bättre om några dagar (känna känna känna - mina känslor styr mig!), så är jag fortfrande som en bergochdal-bana rent humörsmässigt. Mikael påstår att dett gör hans liv mer spännande, ingen dag är den andra lik, han vet aldrig vad han kan förvänta sig av mig. Alltså, stackars pojke. 

 

Jag älskar att leva efter mina känslor.

och 

jag hatar att leva efter mina känslor.

 

Jag skyller lite på hösten och lite på mig själv när det kommer till sånt här. Tack gode gud för Bonde söker fru på mörka höstlkvällar.

 

Min värld snurrar. Konstant. Och den behöver snurra. Snurra fort. 
Det är frustrerande ibland att ha ett behov av att konstant vara i rörelse, för man kan aldrig unna sig att stå still. Man vill hänga med i andras tempo, samtidigt som man är avundsjuk på de som verkar ha funnit sig själva utan att stressa.

 

Jag är halvvägs där, tror jag. Det enda jag behöver kontrollera nu är min dåliga magkänsla. Men det är så svårt när det är det enda jag kan orientera mig med.

 

 

 

 

 

Folk tycker nog att jag är tokig. Spritt språngande galen. Oförståelig, konstig osv.

 

Men jag saknar Karlstad.
Jag saknar Värmland. 

 

Jag bor i världens bästa stad, och jag menar det verkligen. I Göteborg finns kultur, glada människor, det är relativt nära till havet, det finns gastronomi utan gränser, min skola är fantastisk, min praktik är superbra, vår lägenhet ligger i Göteborgs mysigaste stadsdel, och det är mycket som händer runtomkring.

 

 

ÄNDOCK. Det blir så mycket, att jag har svårt att hitta en mysfaktor i allt detta. 
Jag saknar det småskaliga, jag saknar att kunna gå tvärs över stan, att kunna gå till vem som helst oavsett vart den bor. Det finns utrymme att vara spontan. 
Och ja, jag vet att jag är insane. Jag kanske tillochmed glorifierar. Men jag är inte den enda som tycker såhär av de jag känner.  Trots att jag bor 15 minuter från havet var jag aldrig där i somras. Varför? För det är inte trevligt att vara vid havet om alla andra i hela Göteborg är där. I Krlstad finns det smultronställen. Dit man kan ta sig med cykel. 
Och även om jag är en person som blir rastlös fort, och behöver mycket att göra hela tiden, så tror jag inte att en staden man bor i spelar någon roll. Det kan bo slappa människor utan drivkraft i Paris, New York och Göteborg, lika väl som det kan bo drivna spännande människor i mindre städer. Jag behöver inte biofilmerna i toppklass, jag behöver gå på bio. Jag behöver inte ha allt att göra, jag behöver något.

 

Som sagt, jag låter helt bananas.

 

Jag vill nog inte ens flytta hem än på några år, men ändå känner jag mycket ofta att jag saknar Värmland. 

Puh, nu har jag fått ventilera. Det var skönt.

Livet på en pinne. 
Ja , för så känner jag faktiskt. 

Jag har fortfarande det superbra på min praktik och jag tycker varje dag är spännande och rolig. Man känner såklart fortfarande den kända Annika-ångesten över att man är rädd att göra fel, eller bete sig fel, men jag tror att det går bra än så länge. Jag är mig själv, och mer än det kan jag faktiskt inte göra. Visdomsorden, jajjamensan, här är dom, and they're gonna keep on comin'.

 

Om tre veckor sitter jag och Mikael, min andra hälft, min livskamrat, min korv, min bäste vän, på ett flyg ner till Grekland. ALLTSÅ, kan man begära mer av livet? Vi har absolut inga pengar, men har väl å andra sidan insett att vi behöver spendera storkosan (iaf för två relativt fattiga studenter) var tredje månad, för det är så vi vill leva. Vi vill resa, vi vill äta på Michelinrestauranger och vi vill uppleva saker. Detta går självklart ut över min garderob samt inredningen hemma, men äsch, "cry me a river" säger jag till mig själv.

 

Aja, låt oss fortsätta leva. 

ps. töligt med val i september btw. Det känns som att det finns massa personer omrking mig som tänker rösta människokränkande i år. Hoppas de tar sitt förnuft till fånga innan det är för sent. Världen består inte av länder som behöver skyddas längre, vi behöver inte skydda kulturer eller etnicitet. Vi behöver skydda människor. Världen är så global idag att det känns pinsamt att det finns svenskar, som är ett modern folk, som vill göra den endast lokal och exklusiv. Kom igen, skärp er. 

Sommaren är här och jag har börjat min praktik på Novotel nere vid Klippan här i Göteborg.
Från förra veckan och sex månader framöver ska jag vara där. Och det är superkul! Jag har lärt mig så mycket så att det känns som att hjärnan har växt till sin dubbla storlek. Man är utmattad i kropp och huvud men glad ändå. Man gör misstag, men man lär sig. 

Såatte annars... det är sol i Göteborg. Men jag måste erkänna att mitt Karlstadhjärta längtar efter Vänern och de värmländska skogarna Sommaren är inte samma sak i en storstad som hemma i Karlstad. Det är inte lika "lätt" att ta sig ut till havet eller skogarna här, men aa, det kanske bara är en vanesak. 

På måndag åker Mikael till Shanghai i tio dagar. Det är ju lite sorgligt för mig osv, men jag tror jag ska klara mig. Funderar på att bege mig hemåt på midsommar. Vore ju kanske mysigt, eller nått. 
Känns som alla mina vänner är utspridda över hela Sverige, över hela världen. Så att egentligen ta några beslut baserat på vart mina vänner är på midsommar vore kanske dumt. Men pappa har lovat mig att jag får umgås med honom om mina vänner skulle tryta. 

 

Nu ska jag läsa bok i solen. För det är sånt man gör på sommaren. Hoppas Mikael tar med sin VM-bibel ut i solen med mig. 

Idag har jag tränat på att umgås med mig själv.
Försökt släppa på den sociala pressen/ångesten jag känner nästan varje dag. Och det har faktiskt gått bra, måste jag få säga!

Sett filmer jag velat se länge, börjat följa en ny serie, tagit en promenad runt hela Masthugget, handlat en massa tunga saker, bakat tekakor och bullar, lagat mat samt matlådor, tvättat och vikt kläder, och läst bok.

Jag tror jag kan bli riktigt duktig på att spendera kvalitetstid med mig själv i framtiden. 

 

På lördag åker vi till Villefranche...så himla underbart! 
Sen börjar jag praktiken om exakt två veckor....så himla spännande!
Bara glider med, helt enkelt. 

Jag måste lära mig att kunna umgås med mig själv.

 

En förmiddag, jag är ensam hemma. Jag sitter och gör något i två timmar, läser, pluggar, bakar, fixar nått - men sen får jag panik. Panikpanikpanik. Måste prata med nån, måste träffa nån, måste ut och typ visa upp mig, att "Jajjamensan, jag är fortfarande här, tjenare, yess, titta, här är jag"

Ett ständigt behov av social bekräftelse. Konstant. 
Ett löjligt idéfrö har såtts i min hjärna, och det fortsätter att växa och växa. Kan inte rycka bort rötterna. 

Ibland kan jag sitta och längta efter att få sitta själv, att få rå om mig själv, göra vad jag vill, eller inte göra någonting alls. Men jag har inte kommit dit i min personliga utveckling. Än.

 

 

 

Tjohopp
Nu är resan till Frankrike kirrad - flygresan bokad, och lägenhet hyrd!
Denna gången ska vi bo i Villefranche-sur-mer.

 

Och endast typ en vecka kvar i skolan, helt jäkla sinnessjukt!!! Rätt vad det är så är man 40, har två ungar och tränar på Friskis och Svettis. Live går ruggit fort.

 

Men emellan där så ska man väl hinna med några glas vin på Franska rivieran.

Villefranche-sur-mer

Aaaa, skönt. Dessa två dagar med supervarmt och soligt väder har varit fantastiska. Jag har varit ledig i totalt fyra dagar vilket har varit otroligt skönt! Inte en tanke på skolan (nästan)

Idag begav jag och Mikael oss ut till skärgrden för att vandra, tänkte vi. Utan att ha någon större koll på varken öar, hur man tar sig dit, hur vi skulle gå när vi kom dit eller om det finns tillgång till mat så hamnade vi på Hönö. Därifrån gick vi över en bro, också kom vi till Öckerö.

Efter lite improviserande, genom en kyrkogård, över en badvik och klättrande på berg så visade det sig efter 2-3 timmar att vi faktiskt hade följt en vandringsled. Med tanke på tiden det tog att gå den, antog vi att vi hade gått minst en mil idag. Vi hade gått 5 km.

 

Men skärgården är fin alltså, totally amazing med svenskt landskap i alla dess former och sånt.
Nu ska jag vika tvätt. Man är ju vuxen nuförtiden.

 

Nu har vi varit på spa. Det var gött.

 

Man har kommit till insikt med saker som man inte haft tid att reflektera över innan. Detta är sånt som riskerar att hända när man är på ett spa där man ska vara och röra sig (!) tyst. (det hade ju gått sådär för dig, pappa ;-) ) 
Jag som inte tänker tillräckligt redan.

 

Kort och gott, det var skönt att få unna sig lite lyx och avslappning även om budgeten säger att det räcker med en natt. När jag befinner mig på ett spa för mer än en natt - då är jag rik och lycklig. 

 

Nu är det påsk osv. Det firar inte jag och Mikael med något speciellt. 

Åh
Jag och Mikael har precis bokat flygresa till Menton i slutet av Maj för några dagar. På schemat står vespaåkning, äta pasta, dricka vin, lyssna på radio från Monaco, gå på promenad till Monaco och bara njuta av livet. 

 

På torsdag ska vi dessutom åka på spa.

Skolan börjar chilla nu också, man börjar få koll på läget och kan slappna av relativt nu i vårsolen. Även om denna totala nedsläppning av spänningar i huvud och muskler har gett mig feber, så känns det ändå skönt.
Förra veckan hade jag två prov, idag hade vi prov och inlämning. Snabbt tempo - men jag gillar't ändå. Allt vi gör är super intressant, och desto snabbare vi gör klart plugget desto snabbare kommer jag ut i arbetslivet - i friheten!

 

I kort, jag kan inte klaga på livet just nu.

 

Detta ger mig dåligt samvete.

 

Jag vet. Jag har skänkt fleraflera tusen till Nepal. Men jag kan inte släppa att jag lever i totalt överflöd, och de kämpar för att överleva.Och jag ska skänka pengar. Jag kan inte tala om att jag ska till franska rivieran och till spa och sedan säga att jag inte har råd attt ge pengar till folk i nöd. Jag vill såklart stödja dom.

Just nu har de ingen mat, finner det svårt att betala hyran, Lila har precis opererat bort sin blindtarm (och om ni hade sett ett nepalesisk sjukhus hade ni insett hur jobbigt jag tycker det är) och jag vet inte allt vad jag kan göra.

Ska jag acceptera att jag är född i Sverige och har det oförskämt bra? Det är svårt att släppa. Jag har inga sparpengar kvar - kompromissar jag min egen finansiella säkerhet genom detta? Finns det ens någon finansiell risk att tala om - om man ska sätta det i perspektiv till att folk som står mig nära inte ens har pengar att köpa mat för?

 

Ett guldmynt i taget, och hoppas på att det kommer bli bättre. Jag vill fortfarande kunna njuta av resor, av spa - sånt jag älskar! Jag vill kunna balansera dessa två utgifter, men de verkar svårt utan att känna sig som en hycklare.

 

Vilken dag!
Jag har haft mycket för mig, utan att känna mig stressad.
Kanske har jag äntligen fått kotroll över allt skolarbete. Jag vet inte, det kan ju vara temporärt också. Skönt iallafall.

Dagen började med möte på min praktikplats - gu' så kul med praktik snart! Otroligt spännande.

 

Sedan mot skolan, käka lunch och sedan freestylade jag till mig ett "Food and Hygiene Certificate" för 350 riksdaler. Investeringar och sånt.

Efter detta, trots att våra hjärnor kändes som russin och min mage skrek efter mat, så satte jag och Sandra oss ned i en svettig datasal och pluggade bokningssystem i två timmar. 
Jag var hemma vid kl. 7 idag. En helt vanlig dag på Hospitality Management. Men det är verkligen överkomligt om man inte har tusen ting att göra när man kommer hem från skolan också. Vilket jag tagit mig friheten från att skippa idah

 

Min vän Julia och jag brukar filtrera våra tankar för varandra när vi behöver lite down-to-earth snack.
Idag uttryckte jag lite känslor/tankar för Julia, vilket ofta händer, som sagt, i stunder då jag känner mig känslosam. Jag berättade att jag gärna ville veta svaret på om man passar i denna utbildningen, i denna bransch. Och det kommer vi snart få reda på - svart på vitt. Praktiken är det ultimata testet för att se om detta är vår cup of tea, eller inte. Kommer man få sig en käftsmäll i höst? Eller komma allting kännas fantastiskt rätt? Jag har alltid sagt att om man tycker något är kul, så är man oftast duktig på det, och därför så passar det en. 
"Men tänk om jag är totalt värdelös?"

Julia gav mig en blick som både var trött och besviken
"Du tänker för mycket, Annika. Det här är SISTA gången du håller på såhär. Himla filosof."

Och JA, JA JA JA. Så sant.
I hela mitt liv har jag alltid varit extrem. Allt eller inget. Ta i allt jag har eller inte göra någonting. Lägg till här att jag tänker mycket - alldeles för mycket. Jag antar att jag har varit rädd för att mitt allt inte kommer vara nog i denna bransch. Jag ser mina lärare, jag ser allt de har åstadkommit, och hoppas att jag en dag också kommer vara där. Ha den förståelsen. Den erfarenheten. Den glöden.

Det visar sig snart! 
Nu ska jag kolla på Ally McBeal. För detta är första dagen på 3 månader som jag inte tänker plugga hemma. Man är ju rebell, osv.

Vilken dag!
Jag har haft mycket för mig, utan att känna mig stressad.
Kanske har jag äntligen fått kotroll över allt skolarbete. Jag vet inte, det kan ju vara temporärt också. Skönt iallafall.

Dagen började med möte på min praktikplats - gu' så kul med praktik snart! Otroligt spännande.

 

Sedan mot skolan, käka lunch och sedan freestylade jag till mig ett "Food and Hygiene Certificate" för 350 riksdaler. Investeringar och sånt.

Efter detta, trots att våra hjärnor kändes som russin och min mage skrek efter mat, så satte jag och Sandra oss ned i en svettig datasal och pluggade bokningssystem i två timmar. 
Jag var hemma vid kl. 7 idag. En helt vanlig dag på Hospitality Management. Men det är verkligen överkomligt om man inte har tusen ting att göra när man kommer hem från skolan också. Vilket jag tagit mig friheten från att skippa idah

 

Min vän Julia och jag brukar filtrera våra tankar för varandra när vi behöver lite down-to-earth snack.
Idag uttryckte jag lite känslor/tankar för Julia, vilket ofta händer, som sagt, i stunder då jag känner mig känslosam. Jag berättade att jag gärna ville veta svaret på om man passar i denna utbildningen, i denna bransch. Och det kommer vi snart få reda på - svart på vitt. Praktiken är det ultimata testet för att se om detta är vår cup of tea, eller inte. Kommer man få sig en käftsmäll i höst? Eller komma allting kännas fantastiskt rätt? Jag har alltid sagt att om man tycker något är kul, så är man oftast duktig på det, och därför så passar det en. 
"Men tänk om jag är totalt värdelös?"

Julia gav mig en blick som både var trött och besviken
"Du tänker för mycket, Annika. Det här är SISTA gången du håller på såhär. Himla filosof."

Och JA, JA JA JA. Så sant.
I hela mitt liv har jag alltid varit extrem. Allt eller inget. Ta i allt jag har eller inte göra någonting. Lägg till här att jag tänker mycket - alldeles för mycket. Jag antar att jag har varit rädd för att mitt allt inte kommer vara nog i denna bransch. Jag ser mina lärare, jag ser allt de har åstadkommit, och hoppas att jag en dag också kommer vara där. Ha den förståelsen. Den erfarenheten. Den glöden.

Det visar sig snart! 
Nu ska jag kolla på Ally McBeal. För detta är första dagen på 3 månader som jag inte tänker plugga hemma. Man är ju rebell, osv.

Ja, då var det söndagkväll igen. Tusan vad tiden springer iväg. 
Imorgon börjar ännu en fullsmäckad vecka i plugget, men det är ganska skönt ändå, för det innebär att man äntligen kan börja checka av listan med saker som ska göras de närmsta fem veckorna. Vilket är orimligt mycket. Men inga konstigheter, det klarar jag!

 

I fredags var det hejdå-fest för Patrik - superkul! Jag skrev en dikt och köpte tårta. Antar att han blev otroligt rörd av denna gest. Kvällen slutade, som alltid, med en taskig, alldeles för dyr och svettig kebab. Ah, ljuva ungdom.

 

Igår tog jag och Patrik en shoppingtur och köpte lite nödvändiga grejer åt honom, t.ex stiliga skor, tunna strumpor, en begagnad resväska och ett dyrt skärp. Detta avslutades med en kanelbulle och en kopp java. Sedan blev det avskedskram och jag ska erkänna att det kändes lite sorgligt. Nio månader till havs - otroligt lång tid.

Idag började jag dagen med en kort promenad tillsammans med Sofia till Brasseriet i Långedrag. Där vankades det brunch. Oherregud. Jag har nog ätit bacon för flera år framöver, för att inte tala om croissant med nutella i. Men är det buffé, så är det buffé - man ska äta tills man hatar sig själv, sen ska man ta en runda till.

Äta så att det lönar sig osv.

 

Sen plugga, hetsa, äta och snart är denna helgen över. MEN jag fruktar icke. Jag och min bättre hälft har preliminärbokat lägenheten i Menton i slutet av maj, och nästa vecka ska vi på spa. Jag övertalar mig själv att jag har råd. 

 

Längtar tills jag startar mitt överklass hotell i Monaco där jag ska erbjuda golfpaket för ashöga priser, ha en tennisbana på min mark med hunkiga instruktörer samt servera dry martinis på min marmorbeläggda terass med utsikt över Medlehavet. 

 

En dag....en dag.

 

 

Här i Göteborg är både jag och solen på strålande humör. 

Härligt med vår måste jag få erkänna. Pluggandet går så mycket bättre när humöret smittas av en massa UV-strålar. Tokigt hur temporärt alla svackor man har faktiskt är. Ena dagen kan vara kass, dagen efter är allt glömt.

Men det är spännande osv.

I och med att solen är framme, och sommar/semesterkänslorna infinner sig så lyssnar jag på radio från överklassens furstedöme Monaco. "The sound of the good life - Riviera Radio" MEN JA, ohja! Jag vill också glida runt i en yacht på Medelhavet, utan måsten eller tvång - endast njuta av stunden. Det är väl nått att sträva efter i framtiden kanske. 
Lyssna, njut, och låtsas att ni lever ett lyxliv på den franska rivieran. Ni kanske läser en bok i skuggan, dricker en iskall öl i solen, tar en joggingtur längsmed stranden eller äter middag på balkongen med en flaska vin för 5 euro. 

http://www.rivieraradio.mc/Article.asp?id=1488793

 

Men ack och ve, jag är så långt bort från detta. Det enda som är det samma är det härliga vädret. Ty här är måstena staplade på rad, i kylskåpet står en bag in box man inte har tid att dricka upp, inga palmer så långt ögat kan nå och den enda lyxliknande båten jag kan se är Stena Line. Men skam den som ger sig!

 

 

Jag har aldrig pluggat såhär mycket förut. Kan använda idag som praktexempel, och så har mina senaste veckor sett ut, och kommer fortsätta se ut de två närmsta månaderna.

Skolan börjar 8.30, idag med Branding, intressant men mycket att göra. I de femton minuter långa rasterna träffas vi med grupparbete inför vår 45 min presentation om en och en halv vecka. Sluta skolan 16.30, sitta kvar och plugga Revenue Management inför prov på måndag. Komma hem vid kl. 20. Laga mat, diska, sedan skriva ekonomiuppsats på 12-13 sidor. Klockan 22 ger jag mig, för då ska jag sova för ytterligare en dag imorn. Tur att det är fredag imorn. 

 

Jag drömmer ohyggliga mardrömmar, är spänd i axlar och rygg. Ständigt uppe i varv. 

Idag gjorde jag någonting som jag aldrig gjort förut. 

Jag ställde in planer på en fredagkväll för att jag ska plugga.

 

KATASTROF!!
Jag har predikat om hur man aldrig ska låta skolan ta över livet, speciellt om prioriteringar, där livet i alla högsta grad kommer före skolan. Men icke....jag har brytit mot min egen Bibel.

Idag har jag gått i skolan från 8.30 tills 16.00, då vi gjorde grupparbete, sen åka hem, äta, skriva uppsats och nu ska jag gå och lägga mig.

 

Det är väl smällar man får ta när man går en fyraårig utbildning på 18 månader.

Tur iallafall att det vi lär oss är intressant och kul!

 

Igår var pappa här i Göteborg! Det innebar indisk mat på restaurang samt en ny dator. TJIHO.
Ungefär som med min cykel så använder jag grejer till deras yttersta stretchgräns - min cykel hade jag i 10 år (från att jag var 11-21) vilket i sig är helt fantastiskt. Man växer ju typ en meter mellan de åren. Cykeln blev helt oproportionell till mig, vilket uppenbarligen inte var ett käpp i hjulet för mig, för jag fortsatte cykla överallt ändå.
Och min dator har jag haft sen 2008, och den slutade fungera som laptop för ungefär 2-3 år sedan, eftersom jag bara kunde använda den med elkabel i.

 

MEN NU äntligen! Jag har en ny dator. Och den är hur fin som helst. Dessutom matchar den min mobil, vilket jag anser vara väldigt viktigt (Mikael tar fram crucifixet och vitlöken när jag prioriterar på detta sätt). 

Nu ska jag som sagt sova, för ty imorgon är ytterligaren en dag fylld av studier och mat. Endast. 

Trams. Rent trams, är vad det är. Putin är en tramsig person, jag kan inte uttrycka mig tydligare. Supertrams.

 

Allt detta han håller på med, all hans strategi och alla hans hot - det fungerar bara som en penisförlängare för honom. Himla stormaktstänk - när tror han att vi lever? På 1800-talet? Där män definerar sin styrka i mängd stål.

 

 

Idag gick vi igenom resten av terminen - inlämningsdatum, provdatum osv. Jag tror att hela klassen drabbades av panikångest. Men jaja....2½ månad kvar, 2½ månad...

 

Nu är det typ vår i Göteborg, solen skiner och det är inte alls svinrått och kallt som man kan tro. Det är totally amazing.
En grej jag tänkt på är att man glorifierar alla årstider.

Det verkar som att alla månader (förutom januari, februari...och mars) är fantastiska - bara inte när man upplever dom.

"Oh, maj är så fint, jag längtar så! Då ska vi grilla, fika, åka båt och suga in oss solen!! Åh, maj!"
Sen kommer maj, och då längtar man till juli.

När man befinner sig i juli, då längtar man till charterresan i september. När man är på charterresan längtar man till julen, och nu har det gått ett år. 
Och det enda man har gjort är att glamourisera framtiden, istället för att leva i glamour idag.

 

Hur mycket man än vill leva med rätt livssyn så är man för upptagen av att tänka att man inte lever rätt, och man förlitar sig på att det kommer att ändras en dag.... men om 5 år har jag förhoppnings mer pengar, nästa år har jag mer tid, nästa sommar ska jag verkligen ta vara på varje lediga dag....eller? 

 

Men faktum är att man är den man är. 
Det är varken cyniskt eller pessimistiskt, utan så är det. Däremot tror jag verkligen att folk kan ändra attityd, om det finns en vilja och en förståelse för vad det är man vill uppnå. 
(ja, ni får ta er friheten att läsa mellan raderna - jag vill leva i nuet!)

 

Igår gick jag säkerligen på promenad i tre timmar. Otroligt skönt eftersom att det var sol ute, men gud vad trött i benen man blir! Hem, äta typ 7 liter pasta och sen se på film. 

 

Denna vecka har jag "sportlov". Pappa föreslog att jag skulle komma ner till Menton och hälsa på, men jag kände att jag inte kunde lägga alla mina fickpengar på en flygbiljett. Åh, det är så tråkigt att vara fattig student. RIK student, det vore grejer det! 
Menmen, jag ska inte klaga. Denna månaden har lite extra mycket utgifter som hugger till i snåltarmen, men mycket av det är kul också.
Idag ska jag på dagsspa på Arken Spa (skräll) här i Göteborg, och ikväll ska vi självklart följa upp med att äta ute på restaurang. Inga konstigheter. 
Sen blir det shopping. Ni som känner mig vet att jag aldrig shoppar. Och nu är det tamigtusan kris. MÅSTE ha nya byxor och fina toppar, nästan pinsamt. Mikael har en större volym av kläder än vad jag har. 
Sen måste man kirra busskort, och woops där är pengarna slut!

 

Anywhozzle, 

Ukraina.

Alltså, jag vet att jag långt ifrån har all information. Men ändå - varför envisas män som sitter på makt att inte avgå? Varför är en president villig att spilla flera hundra människors blod för att inte förlora sin tron?
Detta gör mig så sjukt arg! Det gör mig så påmind om att vi människor är verkligen ingenting annat än djur när det kommer till kritan, hur mycket vi än försöker dölja det med parfym, kläder och pampiga byggnader. 
I slutändan handlar det ändå bara om ens egna överlevnad.

Och det gör mig så arg.

Det har ju inte direkt hänt en gång, utan typ tio (!) gånger de senaste åren. Ibland tror jag inte att dessa människor inser att allt skvaller idag sprids på en nanosekund. Tänk om Hitler hade levt idag, med Twitter och facebook. Han var nog en otroligt mesig människa som inte kunde stå upp för sina brott.

Okej, ja nu är vi inne på känsligt terroir, men jag kommer fortsätta....

Om man med envishet och beslutssamhet absolut vill ha makt och kunna ta beslut så måste man väl för fan kunna hantera att man straffas för olagliga beslut? Anders Behring Breiviks val att erkänna sina fasansfulla brott måste ändå ses som en aning modigt, eller hur? 
Såpass modigt att folk vägrade tro att han kunde vara mentalt frisk. Men efter ett x antal olika tester, var resultatet alltid detsamma - han var frisk (hur man nu vill definera frisk....skjuta ihjäl en massa ungdomar verkar ju sinnessjukt, men behöver det vara en sinnesjuk människa bakom en sinnesjuk handling?)

JA, nu räcker det för idag. 
Nu ska jag åka iväg på spa. Woop woop!!

Tre månader. 
90 dagar. 
Sen är det dags för praktik. Jag är så otroligt taggad!!

Alltså, ja, okej, det är väl bara att erkänna; fröken Davidsson är inte i sitt esse bakom skolbänken. Jag behöver stimuleras, röra på mig, springa runt...! Jajo, skolan är stimulerande - man lär sig otroligt mycket, och det var verkligen bra att jag började plugga igen för jag kände hur min hjärna långsamt blev till en loj klump. Så ja, skolan i all ära, men det krävs en otrolig fokus! Flera timmar i sträck. Under dessa timmar hinner undertecknad att tänka på inredningar till lägenheten, till mitt framtida hotell, vad jag ska bjuda på under invigningen, vad för slags bröd man kan baka, vad ska jag ha för typ av sänglinnen; egyptiska, italienska? Sen väcks jag av "You will need to know this for the exam next week" , oh fuck....vad pratar vi om?

 

Men det är väl det som är så fantastiskt med människor - att man inte bara lär känna folk omkring en, ens vänner...man kan lära känna sig själv också. Detta är både skrämmande och roligt. 

Det gör ju att man lättare kan släppa sina misstag, lättare att ta rätt beslut när man känner sig själv väl nog för att veta att man håller på att ta fel beslut. Att känna sig själv handlar om att kunna acceptera den man är, att man kan vara en irriterande gris enda stunden, men en trevlig prick den andra. Det som är skrämmande är att man inser att allt man velat bli, allting man vill vara, det är man inte. 
Man får väl ta det med en nypa salt. Hoppa upp i helikoptern och se sitt liv från ett annat perspektiv. 

 

Nog med en massa tramsig filosoferande! 
Just nu tittar jag på Mia på Grötö och känner bara hur jag vill bo i en stuga på en ö, dricka vin och grilla och köpa färsk fisk från en svartfiskare nere i hamnen.  Men aa, då är vi där igen. Jag kan inte. Jag skulle aldrig kunna leva i en stuga, på en ö. Jag behöver typ göra saker. Hela tiden. GAH, jag som ville bli en lugn människa, en äkta livsnjutare. 

Ibland önskade jag att jag var tidsoptimist, för att inte alltid bekymra mig om tid och planering.

 

Nu kanske jag har förvirrat er tillräckligt. 

hej.