Annikas Matexpedition

Åh
Jag och Mikael har precis bokat flygresa till Menton i slutet av Maj för några dagar. På schemat står vespaåkning, äta pasta, dricka vin, lyssna på radio från Monaco, gå på promenad till Monaco och bara njuta av livet. 

 

På torsdag ska vi dessutom åka på spa.

Skolan börjar chilla nu också, man börjar få koll på läget och kan slappna av relativt nu i vårsolen. Även om denna totala nedsläppning av spänningar i huvud och muskler har gett mig feber, så känns det ändå skönt.
Förra veckan hade jag två prov, idag hade vi prov och inlämning. Snabbt tempo - men jag gillar't ändå. Allt vi gör är super intressant, och desto snabbare vi gör klart plugget desto snabbare kommer jag ut i arbetslivet - i friheten!

 

I kort, jag kan inte klaga på livet just nu.

 

Detta ger mig dåligt samvete.

 

Jag vet. Jag har skänkt fleraflera tusen till Nepal. Men jag kan inte släppa att jag lever i totalt överflöd, och de kämpar för att överleva.Och jag ska skänka pengar. Jag kan inte tala om att jag ska till franska rivieran och till spa och sedan säga att jag inte har råd attt ge pengar till folk i nöd. Jag vill såklart stödja dom.

Just nu har de ingen mat, finner det svårt att betala hyran, Lila har precis opererat bort sin blindtarm (och om ni hade sett ett nepalesisk sjukhus hade ni insett hur jobbigt jag tycker det är) och jag vet inte allt vad jag kan göra.

Ska jag acceptera att jag är född i Sverige och har det oförskämt bra? Det är svårt att släppa. Jag har inga sparpengar kvar - kompromissar jag min egen finansiella säkerhet genom detta? Finns det ens någon finansiell risk att tala om - om man ska sätta det i perspektiv till att folk som står mig nära inte ens har pengar att köpa mat för?

 

Ett guldmynt i taget, och hoppas på att det kommer bli bättre. Jag vill fortfarande kunna njuta av resor, av spa - sånt jag älskar! Jag vill kunna balansera dessa två utgifter, men de verkar svårt utan att känna sig som en hycklare.