Umgås med mig själv
Jag måste lära mig att kunna umgås med mig själv.
En förmiddag, jag är ensam hemma. Jag sitter och gör något i två timmar, läser, pluggar, bakar, fixar nått - men sen får jag panik. Panikpanikpanik. Måste prata med nån, måste träffa nån, måste ut och typ visa upp mig, att "Jajjamensan, jag är fortfarande här, tjenare, yess, titta, här är jag"
Ett ständigt behov av social bekräftelse. Konstant.
Ett löjligt idéfrö har såtts i min hjärna, och det fortsätter att växa och växa. Kan inte rycka bort rötterna.
Ibland kan jag sitta och längta efter att få sitta själv, att få rå om mig själv, göra vad jag vill, eller inte göra någonting alls. Men jag har inte kommit dit i min personliga utveckling. Än.
Kommentarer
Postat av: Isabelle
Jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver! Jag är usel på att vara ensam. Även om jag är hemma om dagarna med Karin så saknar jag att ha en dialog med en vuxen människa och inte bara fråga "hur låter katten?"
Btw I miss you!
Svar:
Annikaka
Postat av: Pappa
Du är nog trots allt din fars dotter... ;-)
Svar:
Annikaka
