Annikas Matexpedition

Idag drog jag med mig morsan på Soran Ismail. Han hade en stand-up om mångfald, vilket var temat under två dagar på universitet. Märta har ju varit med och anordnat detta spektakel så det var kul att se allting! Well done, M!

Efter det drog mamma istället med mig till en avlägsen thai-restaurang på en parkering vid Kronoparken. Superskumt, samt mycket stark mat. 

 

Sedan begav jag mig till Posten. Har haft lite saker otalt med dom, vilket länge har gått och irriterat mig.

Jag gick dit den 18 mars för att skicka ett brev till Lila i Nepal, och där uppstår första problemet; tjejen (irritationsmomentet) bakom kassan frågar mig om Nepal är med i EU. EU?! Där och då ville mitt rödhåriga temperament ta över och fälla en eller annan kommentar för att antyda att hon var dum i huvudet, men sedan kom mitt förnuft, vilket jag ärvt från pappa, ikapp och jag bestämde mig för att hon antagligen inte skulle bry sig. Så jag svarade lugnt "nej, det är inte med i EU" och sedan fortsatte våra affärer. Hon litade inte riktigt på mig, utan det tog säkert en minut till innan hon slog fast att nä, Nepal är nog inte med i EU: Sedan var det ju dags för betalning. 
"Då blir det 50 kr" säger hon
"50 kr...?" svarar jag, skeptisk till denna människas kompetens att egentligen klara av någonting

Hon tittar i datorn, sen i en tabell igen, och säger "Ja, 50 kr"
"Är du säker...?" 
"ja"

 

OCH DETTA har gnagt mig i flera veckor. Kommer mitt brev till Lila komma fram? Ska en korkad tjejs misstag få avgöra om mitt brev kommer fram eller inte? helt bisarrt, så jag bestämde mig för att åka till Posten och äntligen få skälla ut någon för detta, vilket jag väntat på länge.

Kommer dit, är arg och visar vart skåpet ska stå, men får ingen respons. Alls.

Jag säger hur besviken jag är på deras dåliga koll, och att det möjligvis inte kan kosta 50 kr att skicka brev till Nepal när det kostar 45 kr till Umeå. Jodå det kunde det. Även om det skulle utanför EU, så kostade det 50 kr. 

Så nu vettefan vad jag ska göra. Lila har inte fått något brev, och ingen kan spåra brevet då det enligt kvinnan på Posten redan lämnat Europa.

Irritation deluxe.

 

Så jag fortsatte bort till Skutberget för att varva ner och tog mig en vårpromenad, satte mig på klipporna och bara njöt av solen. 

Då kom denna låt. Denna låt lyssnade jag på när vi var på Nya Zeeland. Jag gick på en öde strand, precis vid vattenkanten, och dansade för mig själv.  minnenminnen

 

 

 

 

 

Det är helt galet vad tiden går fort!! 

Känner att man borde göra något minnesvärt snart så ingen glömmer en om man dör. Alternativen för att föreviga sig själv känns dock begränsade på något sätt. Typ en kokbok känns ju väldigt 2013.

 

NEJ men tiden går fort. Redan jobbat på Fontana di Trevi i över 3 månader, vilket innebär att tiden kommer gå relativt fort tills jag blir vuxen på riktigt dvs flytta hemifrån. WOOHOO FF!

 

Okej, men seriöst.

Det är ju saker man ska göra innan det också! Typ åka till Skottland med min favoritsak (vilken jag förövrigt varit i sällskap med i snart två år....shitt, var ju för fan 10+ när vi träffades, och nu är jag 20+), och efter det ska jag och Märta på Beyoncé, sen far jag till Kalmar och firar min broder som ska gå igenom någon slags ritual innan han blir en äkta captain Haddock.
Kolla lägenheter, ha loppis för mina barn i Nepal, fira min och Mikaels 2-årsdag, gå på bröllop, jobba heltid, flytta, köpa vuxengrejer såsom toapapper, WC-rent, diskborstar osv, utbilda sig, göra karriär och vara helt fabolös 

WOOPS

 

Och där var jag 40.

Känns som det kommer bli så iaf.

 

Även om jag är lite nervös inför att tiden går fort och jag snart måste visa mig redo för världen så är jag ändå förväntansfull att se vad världen har i beredskap för MIG. ja MIG! I livet gör vi våra egna spelregler, och jag är spänd på att se vart jag kommer dra mina egna gränser. Har jag redan dragit dom? 

Jag vill se mig själv utvecklas, jag vill se mig själv på topp, jag vill se mig själv på bott.

jag vill redan nu ha självinsikten att varenda dag är olika, att dagarna går, men inga bekymmer eller glädjerus håller förevigt. Jag vill sluta glorifiera det förflutna, och sluta hoppas på framtiden. Jag vill leva i vardagslyx i denna sekund, och uppskatta den. Hur grandiost eller litet det än må vara. Ge mig räkfrossa och ett glas vin en tisdag, vem bryr sig om hundra år?

Jag vill se mig själv äldre, visare och mer bekväm i mig själv. jag vill komma upp i helikopterperspektiv och inte ta mig själv för seriöst.

 

 

Coulda, woulda, shoulda

 

 

 

 

 

Idag.

Idag har varit en riktigt o-okej dag. 

Till att börja med sov jag ingenting inatt, vilket iofs inte är en nyhet då sömnproblem alltid varit en del av min vardag, men ändå. Alltså, jag sov ingenting inatt. Vaknar verkligen på fel sida, och vaknar verkligen alldeles för sent. PISS, då är dagen redan körd. 

Som tur var så sken solen ute och en kort promenad med min andre hälft gjorde mig på lite soligare humör.

 

Men sen kom jag hem
Hem

Få syn på lönespecifikationen.

Bryta ihop.

 

Jag hatar detta, Jag hatar att behöva slita röven av sig som servitris men ändå inte se något resultat. Jag hatar att jag inte köpt nya kläder på ett år för att jag aldrig har råd med det, och jag hatar att jag får sviniga, svullna fotinflammationer av att jag går så mycket på jobbet, och jag hatar att när jag köper nya skor för att förhindra inflammationer så är jag tvungen att köpa de billigaste jag hittar, och jag hatar att jag har jobbat röda dagar, och varenda helg sedan ett år tillbaka men får ingenting tillbaka.

Jag vet att jag är negativ, men jag är så trött på att konsnant känna mig som ett hån. Jag känner mig som ironin själv när jag vet att jag skänker bort all min dricks (ungefär 4000 kr på 3 månader) för att sedan vara totalt begränsad i mitt eget liv. Jag tappar hoppet. Motivation. Och framförallt mig själv.
Karma is bitch.

 

Jag är på dåligt humör och jag kommer fortsätta hata...

Jag hatar att jag ger så mycket av mig själv, jag hatar att jag finns där, att jag är lojal, att jag alltid försöker acceptera folks brister - om o om igen. Jag hatar att jag ser mig själv som en god vän, och ser på många andra omkring mig som dåliga sådana.

 

OH vad jag vill klättra, klättra upp. 
Jag vet att jag kan mer, jag vet att jag vill mer, och jag vet att jag kan hantera höjden från toppen. 

 

Det känns som att hela mitt liv hänger på Göteborg i höst. 

 

 

Sådär.

 

Nu har jag ansökt till yrkeshögskola till hösten. Känns inte alls så bra som jag hade hoppats.

Jag har bifogat mina IB-betyg, personligt brev och rekommendationsbrev. Trodde detta skulle vara tillräckligt, men icke sa nicke.

På ansökningssidan fanns en konverteringsmanick som konverterade andelen procent jag jobbat på ett ställe, till heltid. Dvs, om jag jobbar 50% i 6 månader så räknas det bara som 3 månader yrkeserfarenhet. JAG BEHÖVER 24 MÅNADER.

Jag fick tillslut ihop 26 månader. Hoppas att allt detta går vägen. GAH, jag hade ingen aning om att de krävde att man skulle ha jobbat heltid i minst två år....det är ju sjukt med tanke på att majoriteten inom restaurangbranschen bara har 50-75% i deltid. 
JAJA, inget att älta. Nu har jag skickat in ansökan och jag hoppas verkligen att detta går vägen.

 

annars då. Jobbar inte så mycket som jag vill, men det där varierar ju från vecka till vecka. Jobbet är kul, men jag ser fram emot att få börja plugga och lära mig mer. 

Insåg btw förra veckan att min rumpa inte är lika bootylicious som den engång varit, så nu ni är motivationen för att träna tillbaka!
Igår var jag på Aerobics och idag skall jag på Step up! Det är skönt att ha körkort, så att man kan köra bil till träningen.

Jag trodde verkligen inte att min rumpa skulle förfalla såpass bara för att jag slutade gå på gymmet. Jag menar, jag promenerar ju 5 km per dag! detta håller mig i hyfsad form, men inte så pass bra form som jag hade hoppats.

Jag börjar väl bli gammal antar jag, kroppen faller ihop...haha 21 bast.

 

Just nu ser jag fram emot 2e April. För då ska jag och Mikael bo på Selma Spa. På HANS begäran faktiskt. han har blivit lika mycket lyxnjutare som jag nu. 

Gött det där. Att påverka folk.

 

 

Jag har slutat träna. Inte medvetet faktiskt, det har bara blivit så.

 

Jag jobbar kvällar, vilket är problemetiskt då det är instruktörsledda pass jag vill gå på. Jag har verkligen svårt för att finna motivation i att stå och lyfta 5 kg vikter framför en spegel. "HOOOGA!" Känns så onaturligt för mig. 

Jag promenerar istället, vilket inte är fyskam, för det är härligt med frisk luft och om man går ofta i tillräckligt tempo behåller man musklerna i kroppen mer än man tror, även om jag nu förlorat större delen av min muskelmassa (tror detta hände i Nepal så jag satt still på en matta i 2 månader). Men det är verkligen min förlust detta med träningen....önskar bara jag hade motivationen. 

 

JAG VET att man mår bra av att träna, endorfiner, man blir piggare osv osv. Speciellt om man är servitris och lyfter onödigt tunga saker dagarna i ända, men jag finner ändå ingen motivation att gå och svettas i ett hus med andra människor. den kanske kommer. 

 

Iställer för att träna så försöker jag nu att få hit Lila nästa sommar! det vore så himla roligt! Jag ska skriva ett sponsorbrev där det står att jag tar hand om henne när hon kommer, och att jag lovar att hon kommer återvända till Nepal och inte försöka ta tillflykt i Sverige. Hoppas det går vägen! Woopwoop!

 

Idag är jag ledig! Ikväll blir det garv som gäller då jag och Mikael ska på stand-up på Nöjesfabriken. 

 

 

 

 

Äntligen. ÄNTLIGEN!

 

Jag har fått lön, och jag har redan bokat in en Skottlandsresa i Maj. Jag har väl aldrig varit för att dra ut på saker egentligen. det var väl bara en tidsfråga egentligen innan jag hade bokat upp både mig och Mikael i ett Deluxe-rum  i ett slott med spaavdelning, beläget på en golfbana (spelar ju för fan inte ens golf) - men om man vill känna lyx så är det väl på en Golf Country Club man ska befinna sig, eller?

 

Kan säga redan nu att det kommer svepa med en eller annan Irish Coffe alt. lite Scotch under denna resan bara för att jag vill sitta i en sleten, svindyr läderfotölj i ett slott och dricka konstiga och mogna drinkar.

 

Ni kanske tycker jag är fånig som bokar in dyra resor och saker hela tiden, och att jag är löjlig som blir galen om jag inte gör det. Men vet ni vad - jag tror inte människan (iallafall är jag så) mår bra av att inte ha något att se fram emot. Visst, vi gillar rutiner, men om rutiner aldrig bryts av med något oväntat så tror jag att livet blir ganska monotont.

Menar inte att alla ska bo på slott i Skottland (just detta har varit en dröm för mig i flera år), men att se till att alltid överraska sig själv anser jag viktigt.Vatusan, ta tomat på mackan istället för gurka, drink kaffe med mjölk istället för svart, whatever! 
Just nu lyssnar jag på Eminem - känns väldigt befriande och rebelliskt. och otippat.

 

ANYWHOZZLE.

 

På torsdag ska jag och Mikael på Raw Comedy Club på Nöjes. Kommer bli rått.

 

Nu är jag trött. För jag har jobbat fredag, lördag, söndag, vilket inneburit ett jävla springande. Mina fötter värker, och mitt huvud är paj. 

Jag vill ha en stegräknare på mig när jag jobbar, chocka världen osv.

 

 

 

 

 

 

 

 

I framtiden, på ålderns höst har jag sedan länge bestämt att jag ska bo i farmor och farfars gamla hus. Det är ett parhus, och i ena änden bodde mina farföräldrar i den andra min farmors syster. 
Huset ligger precis vid en sjö, med stor strandtomt och en egen liten playa. Solnedgång varje kväll som oftast ger ett rosalila sken över hela himlen, och från vardagsrummet har man en hel vägg av fönster för att kunna beskåda naturens oslagbara skådespel.

Som liten tös var jag hos farmor och farfar HELA tiden. Det var som mitt andra hem, och jag och farmor var som bästa vänner. Detta var mitt paradis. Fyllt med lek, bullar, saft, Bingolotto, kattgos och god mat.

Sedan farmor och farfar gick bort har jag inte haft chans att besöka mina barndomsminnen så ofta som jag kanske velat. 
Jag har försökt förklara för Mikael vart min barndom utspelades men också hur vårt framtida pensionärshus kommer se ut (ja, det är jag som har the sista ordet, tjejer, ni vet att vi alltid kommer ha the sista ordet), men han har aldrig visat någon större entusiasm. Så jag bestämde mig för att ta med honom dit! 

 

Vi åkte till Lisbeth, farmors syster. Jag och Mikael tog en promenad på den istäckta sjön i solen, som vi sedan avslutade med bubbelbad i deras relaxavdelning, med utsikt över den rosa solnedgången.

 

Han är övertalad.

Nu ska jag bara övertala Märta och Gustaf att flytta in i huset bredvid.

 

 

WOA

 

Jag har nu levt utan lön i 4, snart 5, månader. Jag bokstavligen huuungrar efter lite lyx och glamour. 
Vad som helst!

 

Jag kollar i ren desperation efter prisvärda paket på Selma Spa, herrgårdshotell, Loka Brunn, slott i Skottland, spahotell i Slovenien - detta går inte längre. Jag måste ta tag i detta. Jag är ju för tusan en kvinna som bär Coco Chanel parfym. Då kan man inte leva såhär, totalt utan lyx eller flärd. Jag har inte ens ätit en bit rött kött på alldeles för länge.

 

Jag har bestämt att jag ska bjuda mig och min lika fattiga själsfrände på restaurang imorgon när jag förhoppningsvis får lite lön. 
Det är vi värda.

För trots brist på pengar och glamour atm, så är jag bortskämd i lyxen av att vara oförskämt älskad av min andre hälft.

 

http://www.marriott.co.uk/hotels/travel/edigs-dalmahoy-a-marriott-hotel-and-country-club/ 

spelar ju för fan inte ens golf

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom att jag jobbar ikväll med att servera en massa gulliga par en massa smarrig mat, så får jag och min man fira vår kärlek imorgon istället.
Han ska då laga middag, och jag ska göra efterrätten.

 

SÅ idag har jag gjort hemlagad citronglass med hallon i! Superlätt och supergott. 

Undrar vad han ska bjuda på...

 

Såatte....nu har min mobil totalkraschat. Det var ju faktiskt bara en tidsfråga. Den fungerar (på mobilens egna villkor) endast om den får ström, vilket lite förstör funktionen med en mobil. Den tar inte längre emot alla samtal, utan väljer ut lite vilka samtal den vill ska komma fram. Övervägde att leva såhär tills jag får lön, men kom fram till ganska snabbt efter en för/nackdels-övervägning att det inte skulle vara fördelaktigt att vänta så länge.

 

Så jag tog tag i saken, som jag så länge skjutit fram, och begav mig först in på elgiganten.se och prisjakt.se. Sedan tog jag och mamma bilen till Elgiganten Megastore, där vi möttes av en ytterst ointresserad säljare. 

Så vi åkte hem igen. 
Och jag beställde en mobil på internetet för 2 300 kr. En LG Optimus L9. 
Fattig som en kyrkråtta, men det är väl smällar man får  ta när jag bestämt mig att jag inte kan leva utan mobiltelefon. 

Nu kan man tala om generationer, att min generation är sååå beroende av att ständigt vara uppkopplad med nallen på Facebook, Instragram  Twitter osv. Men jag ska berätta, att de som var mest oroliga över min mobils hastiga farväl var mina  päron som inte längre skulle kunna få tag på mig när de ville. (ja jag fyllde 21 år igår) Min poäng är att mobiltelefon har blivit en nödvändighet i allas våra liv. Lite sorgligt, men ändå. Jag har ju aldrig haft så lätt att få kunskap eller kontakt med folk som med en smartphone, vilket är fantastiskt. Men samtidigt blir jag lite stressad av att stirra på en skärm.

Får väl hitta en balans eller nått.

 

Idag fyller jag 21 år, vilket egentligen inte är sp märkvärdigt. Men det är alltid kul med kalas!

 

Jag blev väck på sängen av mamma och pappa som kom in och sjöng med en frukostbricka. Mikael vaknade förvånandsvärt snabbt, uppfattade situationen och sjöng med. 

Jag har fått så himla bra presenter idag!

 

Ikväll ska vi träffa Märta och Gustav, ska bli spännande att se vad det blir.

 

Det är så himla tråkigt att alla mina vänner har flyttat bort ifrån Karlstad. Riktigt tråkigt.

 

Idag t.ex var det en liten grattisbild på mig i tidningen eftersom jag fyller år imorn som mamma satte in. Hur gulligt som helst.
Ingen har sett den. 

  

Äsch, ska inte klaga och tycka för synd om mig själv. Fyller ju faktiskt år imorgon!
Kan bara hoppas på att jag kommer återförenas med mina vänner någon gång i framtiden, och att jag längs med vägen hittar nya vänner. 

 

 

 

 

I snöstormen igår eftermiddag tog jag snabbtåget till huvudstaden för att träffa Filippa. 
Det var skönt att se'na igen. Hon har ju blivit citychic nu - åker tunnelbana, går på bruncher, bor på Söder osv. Jag kände mig jävligt ohipp när jag väntade på henne på Espresso House, med en latte och korsordstidning. Alla andra satt med datorer, mobiler eller så pratade de om helgens fest och alla dolda budskap killen de var på g med gav. Själv hade jag försatt mig en trist situation för jag kunde inte ens lösa de lättaste kryssen, vilket gör korsordslösning sååå mycket tråkigare. Tålamod är inte min starka sida. 

 

Nu vore det gött med te och dokumentär, för att ytterligare ge er en bild av hur otroligt 50+ jag är. Korsord och dokumentärer, kan jag bli röjjigare? 
Jag gillar't iallafall.

 

Försöker skaffa mig en hobby.

Tog mammas systemkamera, beställde en reservdel som saknades, läser fotoböcker och nu ska man väl börja klicka också. Tyvärr vart det lite för halt och isigt för tanten att skutta runt och ha photosessions i skogen idag.
IAF; Hoppas jag kommer se hur jag förbättras!

 

Dagens anekdot: Sven-Erik Magnusson går förbi vårt hus ganska ofta med sin hund. Han brukar se besvärad (och rädd) ut, och idag var inget undantag. Hans hund klev in på vår garageuppfart, och bajsade! PFF, that hound has got some nerves! Och Sven-Erik Magnusson stod bara och kollade (besvärat) på! Som den passiva kvinna jag är stod jag bakom fönstergardin och beskådade detta minst sagt magstarka moralbrott. En gång är ingen gång.... tramshund

 

 

                                                                       TACK

alla ni som hjälpt mig att skänka pengar till Nepal. Jag blir så lycklig!
Ni får gärna skriva namn när ni för över, så jag vet vilka ni är som har hjälp till!

 

Om någon annan känner sig intresserad av att hjälpa mig och min nepalesiska familj; 5694 03 164 69 SEB 

Idag har jag bakat.
Skräll.

 

Dagens tanttid spenderades med att baka scones med mandelmassa i. Jag kommer bli en fantastisk mormor. Synd bara att jag ligger några steg före tiden (rättare sagt 50 år före i tiden)

 

I lördagsmorgon stack min man iväg till träning (såklart) och jag låg halvcharmig och utslagen kvar i sängen och sov. 
När han kom hem överraskade han mig med frulle! Det blev fruktfat för fulla rullar, helt perfekt! Jag har tämjt honom väl.

 

 

När jag kom hem skulle jag och pappa se på en dokumentär jag tipsade honom om, Drottningen av Versaille -  http://www.svtplay.se/video/963056/drottningen-av-versailles  . Ja, jag är trist som älskar dokumentärer. Men denna handlar faktiskt inte om Marie-Antoinette eller någon Ludvigfjolla, utan om en av USAs rikaste män som bygger USAs största familjehus på 8400 kvadrat, och lever glatta livet ända tills finanskrisen slår till och hela deras liv förändras. INTRESSANT och lärorikt. 
Iallafall, denna dokumentär skulle jag se med pappa när jobbet ringde och undrade om jag kunde jobba. Självklart kunde jag det, och det var superkul!

 

 

Okej, så jag har lite funderingar. (Vad ovanligt, eller hur? Mitt huvud får aldrig vila från allt detta, suck)

 

Mitt största problem har alltid varit att jag inte har något riktigt intresse. Detta gör att när man inte jobbar mer än 3 dagar i veckan så blir det mycket dötid, vilket i sin tur gör mig superrastlös (eftersom ni mina vänner vet att jag lider av adhd-light). Anledningen till att jag inte har någon hobby beror på prestationsångest, jag vågar inte pröva nya grejer för jag är rädd att misslyckas. Detta är en tröskel jag MÅSTE komma över.
ANYWHOZZLE....
Sen har jag tänkt. Hobbys är inte det viktigaste i livet. Visst, det är superviktigt för självkänslan att man har något man blir glad av och som man känner sig duktig på, men det är inte lika viktigt som att hålla sig aktiv och göra massa saker man blir glad av. Dvs skillnaden mellan att försöka bli bäst på något specifikt, och att göra flera saker för skojs skull.
Dessa tankar har växt när jag har jämfört mitt liv med min pojkväns liv. Han tränar både fotboll och handboll, sen är han med mig, och om han har tid över målar han. För att inte tala om tvspel och bandy! Superkul med så mycket intressen! eller?

Killar klagar på att tjejer inte har några hobbys eller intressen. And why is that ladies? Det beror inte på att vi är sämre. Det beror på att män är män, machomän, och kommer alltid vara....män. Precis som vi alltid kommer vara kvinnor.
Efter att ha varit kvinnligt, moralist stöd på många fotbolls, bandy och handbollsmatcher har jag insett att detta fenomen är rent biologiskt. 
Dessa sporter är laddade till bredden med testosteron, män som vrålar, män som vill få bekräftelse av kvinnor för att de jagade en boll superfort, åkte på is jätteduktigt eller kastade en boll hårt in i mål. Ibland känns det som att jag rastar min hund när jag tittar på när Mikael spelar fotboll- För jag ser aldrig män så nöjda som efter de får beröm efter en supersatsad idrottsprestation (love you babe, just making a point) Som när hundar leker apport.
Förr i tiden kunde män jaga/döda fiender, skaffa mat osv (what do I know, I'm born in the 90's), och på detta sätt få utlopp för sina manliga sidor, sitt testosteron. Idag behöver de rastas på en fotbollsplan. Vi kvinnor behöver inte detta. Vi behöver inte lägga massa tid på intressen för att få män, vi behöver inte imponera på män på samma sätt som vi kvinnor vill bli imponerade.

 

Jag säger inte att jag inte vill ha en hobby, jag säger bara att jag förstår varför det oftast är så att män gräver ner sig i ett intresse, och kvinnor låter bli. 
Män har kvar i sina gener att de behöver visa sig starka och duktiga. Vi kvinnor behöver inte visa detta. Vilken press vi kvinnor sluppit pågrundav detta! Sluppit göra armhävningar tills man spyr, sluppit basta i 100 grader celsius med en halv flaska vodka och andra tokiga machogrejer.
Men också....vad mycket fritid vi kvinnor fått på våra händer...

 

Idag ska jag och Mikael se Django Unchained - lär bli awesome! imorgon har jag inga planer.....måste skaffa mig en hobby...

 

 

 

Ja, vad har hänt sen senast?

Jag är tillbaka i Svedala, och återigen kommer de vanliga frågorna jag flydde från för 4 månader sen tillbaka. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad vill jag göra med mitt liv? Vad ska jag bli när jag blir stor? Lever jag rätt, eller lever jag fel?
Dessa frågor hoppades jag att jag skulle ha svar på närjag kom hem från mina resor.

 

Anywhozzle...
Känslorna från Nepal har börjat to settle down, och jag börjar sakta men säkert bli mitt vanliga jag igen. Resor tär mer än man anar på känslor, och utan att riktigt få tid att åusta ut omvandlades dessa känslor till en oväntad nedstämdhet när jag kom hem. Men jag börjar som sagt få pli på känslorna.

 

Jag har fått jobb! På Fontana di Trevi i stan. Skönt och kul! 

I brist på bilder kommer här lite 90-tals bilder, for your enjoyment så att säga

 

 

 

Tänk er alla dessa möjligheter. 
Och sedan, tänk er att vara utan dem.

 

100 kr, 50 kr, 10 kr - alla summor är en del av den framtid jag vill ge till min familj i Nepal. Den framtid barnen drömmer om, och hoppas de en dag kommer få uppleva.

 

Låt era hjärtan växa, ett guldmynt i taget