Annikas Matexpedition

Såatte....nu har min mobil totalkraschat. Det var ju faktiskt bara en tidsfråga. Den fungerar (på mobilens egna villkor) endast om den får ström, vilket lite förstör funktionen med en mobil. Den tar inte längre emot alla samtal, utan väljer ut lite vilka samtal den vill ska komma fram. Övervägde att leva såhär tills jag får lön, men kom fram till ganska snabbt efter en för/nackdels-övervägning att det inte skulle vara fördelaktigt att vänta så länge.

 

Så jag tog tag i saken, som jag så länge skjutit fram, och begav mig först in på elgiganten.se och prisjakt.se. Sedan tog jag och mamma bilen till Elgiganten Megastore, där vi möttes av en ytterst ointresserad säljare. 

Så vi åkte hem igen. 
Och jag beställde en mobil på internetet för 2 300 kr. En LG Optimus L9. 
Fattig som en kyrkråtta, men det är väl smällar man får  ta när jag bestämt mig att jag inte kan leva utan mobiltelefon. 

Nu kan man tala om generationer, att min generation är sååå beroende av att ständigt vara uppkopplad med nallen på Facebook, Instragram  Twitter osv. Men jag ska berätta, att de som var mest oroliga över min mobils hastiga farväl var mina  päron som inte längre skulle kunna få tag på mig när de ville. (ja jag fyllde 21 år igår) Min poäng är att mobiltelefon har blivit en nödvändighet i allas våra liv. Lite sorgligt, men ändå. Jag har ju aldrig haft så lätt att få kunskap eller kontakt med folk som med en smartphone, vilket är fantastiskt. Men samtidigt blir jag lite stressad av att stirra på en skärm.

Får väl hitta en balans eller nått.