Annikas Matexpedition

Namaste, brothers and sisters!
Jg vaecks alltsaa varje morgon av att vaar granne ber till solguden, dvs genom att plinga i en klocka. superhoegt!! fantastiskt.... och kulturellt!

 

Igaar fixade jag sim-kort till min mobil. En himla process det daer. Foerst maaste det finnas el i stan, foer jag maste skaffa en fotokopia av mitt pass och ett passkort. Sen ska jag gaa och laemna mitt dna (fingeravtryck) innan jag faar koepa. Saa nu aer det klarrt! Men no worries! Jag har tvaa mobiler med mig - en med svenskt nr och ett med nepalesiskt.

 

Igaar fraagade Lila om jag ville smaka paa en beer fraan deras foeraeldrars by. "In my village we take this and we relax" jag kaende bara: I feel ya sistah ;-), och tackade sjaelvklart ja. Ivaeg sprang Oman och haemtade en supergammal petflaska med en genoskinlig vaetska. Jag fick en kopp, jag smakade. Det var vodka. Innan hade jag frusit, men en kopp (vodka) senare kaende jag mig helt-okej varm. Fett,

 

Sedan aat vi nepalicake. Det laater mumsigt, eller hur? Faktum aer att det bara aer smaelt mjoel. I en kastrull. Detta aeter man med boenor. Smakade helt okej, men var vael ingen vidare favorit. Haer boer ocksaa tillaeggas att det saag ut som kladdkakesmet, vilket det inte smakade som --> besvikelse foer en svensk tjej.

 

nepalesiskt te dricker vi varje dag, det aer gott! och kokas paa mjoelk, socker och kanelblad.

 

Ikvaal kommer en till volontaer! Hon kommer fraan Tyskland och hetter Anna. Spaennande!

 

Ungrna aer fortfarande supersoeta.

 

okej, haer kommer ett ganska trist (men nyttigt och intressant) bloggilaegg. bear with me

 

nepal aer fattigt. jag vet inte hur jag kan uttrycka det tydligare.

 

oman sa foerut att i naesta liv vill han bli foedd i europa. europa aer sett som ett palats av rikedomar foer dessa maenniskor. och det goer saa ont i mitt hjaerta.

elektriciteten slutar funka varje dag, idag varade det i 4 h. vi aeter ris, vi staedar med kvistar ihoppknutna med ett band. det tar 2 aar att skaffa ett visa till europa.... haer kostar land mer aen ett hus, och landet praeglas av korruption. det enda maenniskorna har aer a loads of love. gay, but hey, it's true

 

lila och omans foeraeldrar bor kvar i deras home village. det aer inte laengre aen naagra mil men det tar 1,5 dag for oman att ta sig dit, och daa maaste de gaa sista biten i 3 h. lila har intre traffat sina foereldrar paa 3 aar. oman daremot har som yngste brodern plikt att ta hand om sina foreldrar. tufft liv. 

 

Oman flyttade hemifraan naer han var 9. 9!? put that in your pipe and smoke it! i sverige aaer man typ inte ens blojfri vid 9 aars alder. 

 

IAF. nog om bara trista saker. jag har det BRA. de tar hand om mig superfint! jag oenskar jag kunde laegga upp bilder paa dem, men internet aer inte superbra och det strejkar titt som taett. 

 

igaar var jag och lila paa ett nepalesiskt broellop! alla hade superfina saris (google it ;) ). de var oftast roeda eftersom roett staar foer blod i nepal, och blod aer det naermaste du kan ha gemensamt med en annan maenniska. vi kom dit, och jag improviserade ett "namaste" samt en haelsning. sen satte vi roed tika paa brudparets pannor, foer det betyder lycka till i livet!!! vaeldigt kul att ha sett :)

 

Idag skulle jag och oman till marknaden i stan. eller aa, det trodde jag iallafall. det visade sig att vi skulle till the monkey temple :D hur bra aer kommunikationen mellan svenk och nepales?! inte super. MEN; det var hur coolt som helst! och jag fick se en massa apor. men oman hejdade mig fraan att kaeka i naerheten av dom daa de tydligen attackerar om man har naagot i handen. hur ballt??

 

 

 

fter en Utvilad och redo for en ny dag i Nepal klev jag upp ur sengen vid 8.30. Duscha (i kallvatten.....) sen frulle. Men jag kekade bara en korv och melon, for jag var fortfarande for nervos for att keka. Tog en kanna te ute i hotellets fina tradgard, dar jag traffade en amerikan. en irlandare men ocksa faktiskt ett norskt par.

 

Vid 11-tiden kom Lila och motte upp mig vid hotellet. Allting kandes superbra enda fran borjan! Sedan tog vi en taxi till barnhemmet. Efter min taxitur dagen innan var jag redo for vad som ventade mig. Ett konstant tutande, helt omotiverat. Bilar som kor i samma fil (fil btw, det finns inga filer pa gatorna). Lila berattade senare att har i Nepal sa tar man inte korkort - man koper sitt korkort. 

 

Nar vi kom fram till barnhemmet motte Lilas bror oss vid taxin och vi gick till barnhemmet. Lilas bror heter Oman och er ocksa supersnell. Vel framme bjod de mig pa ris och en gul-sas.....vet inte vad det var men jag kekade, och dessutom kekade jag med henderna!

 

Vid 13.30 kom barnen hem fran skolan, eftersom det bara er halvdagar i skolan pa fredagar. Barnen er SUPERCUTE!! Valdigt gossiga och energifyllda. De kallar mig for Sister, och det har hent mer en 1 gang denna dag att jag hort "come sister come. sister come sister sister" Lite kravande efter nagra timmar, men jag ska nog utharda. Det gulligaste var nar en av ungarna, Karuna 6 years, borjade tvatta och fixa mig. typ gnuggade fotteer och ben satte pa mig rena skor och sen fixade hon mitt blonda har (vilket de er helt fascinerade over) och rettade till mina klader.

BTW som ni marker kan jag inte skriva vissa bokstaver, och det beror pa att jag anvander Lilas dator. Internet er kopplat til speciella datorer, och jag tror inte jag vill kopa eget internet. Sa jag och Lila delar istallet :)

 

answers to questions!

Rosee, en annan tjej som ocksa ska jobba her, kommer i mitten av oktober.

Det er ungefer 4 timmars skillnad fran nepal och sverige, och 3 h och 45 min later ennu mer korrekt!

 

Efter en hel dag i en ny kultur dar jag inte forstar ett ord nepalesiska, er man ganska omtumlad. De tar veldigt bra hand om mig her, men det er just ner man inte kenner sig sa hemmastadd sa kan det vara lite jobbigt.

 

dagens roligaste; i kathmandu finns det en spritbutik som heter "liquor and fag". dunderkul.

dagens kulturchock; jag handlade vatten i ett hal i veggen forut. 

 

ang bilder....jag tar en himla massa men med tanke pa hur segt internet er kommer jag kanske inte kunna ladda upp dem............desto fler bilder nar jag kmr hem ;)

 

PUH, äntligen framme!!

 

Resan började på Arlanda väldigt känslosamt för min del, med tanke på att jag är sämst på att hålla mina känslor inombords. Men väl framme i London kändes allting bättre. Påvägen till HongKong satt jag bredvid en väldigt söt (men döv) dam från England. I Hong Kong skiljdes vi åt, damen och jag, med en kram och en puss på kinden.

Sällskapet från Hong Kong till Kathmandu (med mellanlandning i Bangladesh - en liten surpris för min del) blev lite annorlunda. Det bestod av en nepalesisk kille. Supersöt, med tanke på att han pratade kalasdålig engelska, där hon titt som tätt slängde in koreanska och nepalesiska ord. MEN, likt förbannat skulle vi socialisera den fem-timmar långa flygturen ändå. Men det var trevligt det med från stund till stund. Mindre trevligt var det när han tog sig friheten att markera mig som "singel" i en flygundersökning, när jag tydligt förklarade att jag hade en pojkvän. 

 

Framme i Kathmandu, Nepal, skaffade jag mig ett sådantdär turistvisa för 100 USD och sedan växlade jag pengar. Det gick undan, serrni!! Nu har jag alltså 83 500 nepalesiska rupies i min väska. Växelsnubben bad mig dubbelräkna. "Count...COUNT!!"  Det tog ett tag.

 

Kathmandus flygplats är förövrigt det gulligaste jag sett. Den består nästan helt av träpaneler, som är dekorerade med vältäljda ramar med speglar i. Supercute!

 

Sedan blev jag inropad av en man vid hotelldisken på flygplatsen då han frågade om jag skulle till Kathmandu Guest House. Ja, det skulle jag ju, så jag gick till honom. Det visade sig att den airport-pickup som skulle ingå i mitt hotellrumspris inte gällde. "Men de ska hämta mig" svarade jag, lite halvt bestämt, lite halv svenskt. "NEJ" svarade han, helt på ett nepalesiskt maner. Han förklarade att det var högsäsong nu i Kathmandu så att det inte gick att anordna med upphämtning. Nähä, tänkte jag. Mannen i fråga tog istället åt sig uppdraget att hitta en taxi åt mig. Jaja tänkte jag, let's get this over with.

Han visste exakt vilken taxichaufför han skulle vända sig till, men ÄNDOCK kom det fyra andra nepaleser och ryckte ur mina väskor i handen på mig för att lägga in  dom i bilen. Sedan KRÄVDE de dricks. "I see you got 20 dollars!!" Idioter. Jag gav dem 5.

 

Taxifärden då...ja. taxin var från cirkus -71 om jag med mitt skarpa sinne för bilar får gissa. Folk överallt, bilar överallt. Men inga vägar. Inga trafikskyltar. Inga trafikljus. Eller jo, ett. Men det blinkade orangt.

 

De tog mig iallafall säkert fram till Kathmandu Guest House, där jag ska sova inatt. På en sprakande telefonlinje ringde jag Lila på barnhemmet och berättade att jag helskinad tagit mig till hotellet. Imorgon hämtar hon mig kl.11.00 på hotellet.

 

Nu ska jag väl sova. Allting är väldigt känslomässigt just nu, men jag är säker på att allting kommer att ordna sig så fort jag får se Kathmandu i dagsljus. 

 

 

 

 

 

 

 

Första tårarna - check!

 

Förut kom Linn på besök för att vinka av mig, eller aa, dricka te med mig och hälsa mig en trevlig resa. Hon hade med sig en apotek-påse full med godsaker till mig (hon jobbar på apoteket, den sötkorven). Blandannat innehöll gottepåsen resorb, plåster men också två olika diarrétabletter. Kanon, 4 av 5 toasters! Tack Linn! :D
Diarré är faktiskt en av de sakerna jag fruktar mest för tillfället. Superlogiskt.

 

Inte nog med detta avsked, senare på kvällen ringde Filippa för att prata lite hejdå också. Sen har jag också bestämt en sista date med Märta!! Gaaaalet.

 

Allt detta fick mig att i tv-soffan, framför Nyheterna om Persson och Schibbye, med en dippdoppad blomkål i handen att fälla några tårar som Mikael fick torka. Åh, dessa kvinnliga hormoner gör mig galen. Nog för att det är helt okej att känna sig lite känslomässig ibland, och speciellt innan man ska åka iväg långt bort... men hur mycket man än försöker så kan man inte hjälpa att man från gång till gång förvandlas till en livs levande tårmaskin. Jag kan tillochmed skratta samtidigt, men likt förbannat ska tårarna rinna.

 

BTW, i fredags skulle jag släppa av min hippa mamma vid Bishops Arms för lite tantsnack. Vem går inte utanför Stadshotellet om inte självaste Danny Saucedo?! Efter en snabb överlägging i min hjärna (också känt som envägskommunikation, halvbra strategi) bestämde jag mig för att tuta och le extra charmigt mot Danny . halvbra idé, då jag i min extas glömmer att jag kör på trean, får kärringstopp och sedan i panik också försöker starta på trean. Allt detta medan urballa Danny går förbi i sin Håkan Hellströms-hatt Supersnyggt. Här bör också nämnas att vi fick ögonkontakt, jag supernöjd, han superobekväm.

 

Woopwoop! Som min bror Patrik så fint uttryckte det "Mindre än 100 timmar kvar nu va?"
Mycket sant! Och snart är det dags för mitt livs äventyr...

 

Omotiverad bild? NÄRÅ! Denna bild demonstrerar vad livet borde gå ut på! Nämligen sköna stunder. Bilden är från Kefalonia :)

 

 

 

Igårkväll anordnade jag en mindre sammankomst, nämligen en äkta svennebanan kräftskiva. Kräfthattar, snapsglas (med snaps i - ofc), pajer, aioli och hela fadderuttan vettni. Kvällen var tänkt som ett litet hejdå-kalas för mig där mina närmaste kom och vi kunde äta små skaldjur ihop. Väldigt trevligt! När svensk tradition blir som bäst, kan man säga! Tack alla ni som kom!! 

 

En kommentar som ofta återkommer när vi pratar om att jag snart ska till Nepal är att jag är modig. "Modig". Alltså näe, jag vet inte. Inte än iallafall. För jag kanske inte alls är lika modig och häftig när jag kommer fram. Rent ut sagt så är jag inte helt säker på vad det är jag har gett mig in på. Hur kan man vara modig då? I mitt fall (iallafall just nu när resfebern ökar i temperatur för varje minut) känns det som att "modig" är ett finare ord för att jag tagit vatten över huvudet. Som alla kungar förr i tiden som skulle besegra arméer på 5 000 män, men själv bestod deras armé bara av 500. De är inte modiga, de har tagit sig vatten över huvudet! Förhastade slutsatser som man inte riktigt kan ändra på när man väl tagit beslutet... 

Med det sagt... Jag är iallafall superspänd! Oavsett om jag kommer vara modig eller häftig, så kommer nog själva resan bli ganska ball. 

Hahah tänkte lägga upp lite bilder från kräftskivan. Skrattar gott åt det. För varenda bild blev verkligen kalasdålig. men lägger upp några iallafall!

 

 

Hej o hå vad tiden går. Snart är jag 40+. Nä, men iallafall i Nepal.

 

Bara 10 dagar kvar tills jag åker. Ja, precis. Till andra sidan jorden. Jaja, det går säkert bra. Det är ju inte en groundbreaking-grej jag gör egentligen, ingen Columbus-resa riktigt (eller jo, för mig är det väl det) Jag är ju inte den första skandinavier som åker dit direkt. Ändå känns det som det. WOOHOO, egoism ftw.

 

Jag är, som jag nämnt tidigare, superförberedd. Iallafall rent praktiskt, inte 100% förberedd psykiskt. Men det är sånt man ta itu med en annan dag. Fördelaktigt innan jag landar, men sånt kan man ju egentligen inte förbereda. Listan med grejer att fixa är snart helt avprickad och det enda som egentligen återstår att packa ner alla saker som stod på listan. Hehe, optimismen är överghängande i denna fråga.

 

Imorse fick jag också ett mail från en tjej som varit på barnhemmet, och hon drog väl ytterligare lite i mina redan spända nerver. Jag ska vara i Nepal i två månader, vilket tydligen är ovanligt länge för volontärer vid CHEF...så hon föreslog (ytterst understrykande) att jag bör planera lite inför min långa vistelse vid barnhemmet. Typ hur jag kan lära barnen engelska, vad jag vill göra på dagarna osv osv, då det tydligen inte finns speciellt mycket att göra runtomkring. Som tur är så är jag en planeringsfreak och hade ju redan antecknat några lekar samt börjat på en ordlek. Hejja mig. jag har även planerat att baka med barnen, och bjuda dem på kanelbullar.

 

 

En annan grej jag inte lär klara av att förbereda innan jag åker är hur mitt hjärta kommer må av att vara ifrån Mikael i 8 veckor. Ibland föreställer jag mig vilken tur jag har som lever år 2012! Tänk bara om det hade varit 1942 och Mikael hade gett sig ut i andra världskriget, och jag hade suttit hemma, i veckor, månader, ÅR, och väntat på att han ska komma hem. Om han ens kommer hem... Nu kan vi ju iallafall skypa.

 

 

 

 

 

 

 

 

För ungefär en halvtimme sen kom jag och Anna hem ifrån vår italienska trip. Och tro det eller ej, men helt utkörda på italiensk mat körde vi moppen dirr till "Istanbul", en take-away restaurang i Menton med libanesisk mat - mumma.

 

Vi har haft det bra. Vi började i söndags med att åka till Verona, egentligen Villafranca di Verona som är Veronas gamla stad. Där stundade festival! När vi kom fram så var vi lika förvirrade som två bortsprungna svenskor kan (och bör) vara i ett land utan skyltar. Kom igen, Italien, börja använda vägskyltar. Då fick vi syn på en ovanligt stor folkmassa som
självsäkert gick åt ett och samma håll. Den folkmassan följde vi instinktivt efter, och wops! så var vi framme vid festivalen. Gött dä. Huvudbandet var Sigur Ros, och det var helt fantastiskt. a-fucking-mazing, om man ska prata i prosa. Magin blev ännu starkare av att hela festivalen var i en medeltida borg, med flygplan som passerade regelbundet uppe i himlen. Har jag nämnt att allt detta var i Verona?? 
Äh, det var ballt iaf! 

 

När Sigur Ros spelat klart gick vi till tågstationen och skulle ta ett tåg in till Verona för att sen spendera en natt på Veronas tågstation som vi hoppades var öppen. Fast nä, det blev det inget med. Sista tåget gick 23.00. "klappkanon" tänkte vi och satte oss på en bänk. Sex timmar kvar till nästa tåg går...såattte. Vi delade sovrum med många andra festivalbesökare den natten. Både gulliga par som värmde varandra i den kyldiga natten, men också med mindre gulliga, lite mer snarkande och allt
för närgångna italienare. Det var en upplevelse minst sagt, med tanke på hur jag verkligen inte är typen som skulle kunna sova på en tågstation. MEN, man ska aldrig säga aldrig. 

 

Vid 06.19 tog vi tåget till Verona, sedan bar det av till Vendig! Venedig är minst lika vackert som alla bilder avslöjar. Väldigt kul att ha varit där. OCH DET FANNS GONDOLER! Jag förstod typ aldrig att de skulle finnas på riktigt, men det fanns! Många också! Och gondolroddarna hade fantastiskt klyschiga kläder på sig. Allt detta gjorde mig så lycklig och varm inombords. Vi bodde på ett hostel precis vid Rialtobron, med relativt pårökt personal. Kommunaktion skedde på en lägre nivå. Menmen, allt är en erfarenhet. För min del var det dessutom min första natt på ett hostel, mycket trevligt! Till frukost fick vi prata med några tjejer från Colombia och med ett par från Canada. Me like! Vi lärde oss tillexempel att Kanada bygger ett försvar på Nordpolen för att skydda sig mot ryssar. Dessa muppar vill tydligen sno kanadensiska diamanter som finns i de nu smältande glaciärerna. Jag hälsade dem att jag hoppades att de skulle vinna om allt slutade med krig. Han svarade, ganska relaxed, "Aaah, Russia is not what it used to bee, anyway"
Själv är jag lite rädd för Ryssland. Enligt en undersökning kan Ryssland (om de vill) ockupera Sverige på mindre än 48 timmar... Då känns det tryggt att min pojkvän gått lumpen och måste ut och försvara Sverige (mig) i ett "dead on arrival"-krig. Aja, vi svenskar är så harmlösa så det ska nog gå att undvika.

 

Justde. Jag och Anna kommer hem några dagar tidigare än planerat. Att besöka Frankrike och Italien utan sina pojkvänner tär på hjärtat. Dessa hjärtan måste lagas, och det fort! Vi åker hem på torsdag istället.

 

 

Vi skulle alltså åka till Korsika den 28onde augusti, och jajjemen så hade vi ställt klockan på 05.30 för att ta bussen till Nice hamn k. 06.10. YES, vi hann med bussen. FUCK, vi fick inte kliva på båten. Vi hade inte med våra pass och nekades därför entré till färjan till Korsika. Så vi åkte hem, hämtade passen, åkte tillbaka, köpte ny båtbiljett och tänkte att "Gött, nu kommer vi iväg iaf". Fast nej. Biljetten vi köpte gick till en del av Korsika  vi absolut inte skulle till. 

 

Efter en god lunch på en fin restaurang i Nice, med en härlig kypare vid namn Emmanuel som smickrade oss oändligt över vårt skandinaviska påbrå, så kände vi oss återigen uppmuntrade. Vi köpte nu en biljett till den 30 augusti, och ombokade vårt hotell. 

 

Den 29onde augusti tog vi en heldag på Elsa Plage. 

 

Sen kom vi äntligen iväg den 30 augusti! Glada miner från både fröken Davidsson och fröken Walldorf. "KORSIKA KORSIKA!!"


En korsikansk öl slank ner också!






Väl på Korsika gick vi till hotellet, som var väldigt fint faktiskt! Sen dirr ner och leta restaurang lämpad för två hungriga magar. Det blev en trerätters meny och en karaff vin, inspirerad av det korsikanska köket. 



Sen stötte vi på lite kultur i gränderna. Älskar hur han har cigarren i mun samtidigt som han målar. 



Dagen efter carpe diem:ade vi och gick runt i Calvi.



Annika <3 Mikael
eller
Anna <3 Max

Sen åkte vi hem med färjan, åh herregud.
Vi satt i två timmar i samma solstolar och mådde hur illa som helst. i ren desperation försökte vi tillslut ta oss in i båten i hopp om att det skulle svajja mindre där. ojojoj så fel vi hade. jag kom bara precis innanför dörren innan jag slängde mig ner bredvid ett kärleksfullt par, samtidigt som jag skrek till anna "spring anna!! save yourself!!" sen försvann jag in på närmaste toaletten. och på toalettgolvet stannade jag i 3 timmar. en båttoalett som luktade spya och urin. folk kom in och ut för att spy under hela båtresan, jag inkluderad. jag har aldrig (ALDRIG) mått så dåligt i hela mitt liv. när det bara var en timme kvar av båtfärden och jag precis drabbats av dödsångest kommer detta helvetiska budskap ut ur högtalarna "Mes dames et messieurs...pågrund av dåligt väder (no shitt) är vi försenade 1,5 timme" det fanns inget slut på detta.

Tillslut kom det en, EN, vänlig själ (dvs 1 av typ 200 pers = 0,5 %) och frågade om jag inte skulle må båttre av att typ inte sitta på en äcklig, instängd toalett. Jo, sa jag instämmande, "problemet är bara att jag inte kan resa mig" Så denna fantastiska ängel hjälpte mig upp, satte mig utanför i frisk luft och gav mig ett glas vatten. Efter det mådde jag mycket bättre. Runt 21.30 (efter 4 timmar i misär) så gick jag och letade efter Anna. Henne hittade jag på ett golv, en trappa upp, med en spypåse i handen. hahahaha....varför... Tillsammans återvann vi vår styrka. 


Nöjda, fräscha tjejer, med en spypåse. 

Idag ska vi äta crêpes. 

Två dagar har spenderats på stranden där vi chillat så det skrikit om det. Lunch på mysiga ställen, svalkande drinkar och härliga bad.

 

Idag har vi dock varit bosatta i lägenheten då vi väntade på att få ge brevbäraren vår autograf. Han kom nämligen med våra finfina Sigur Ros biljetter. Woopidoo!

 

Sen åkte vi till turistbyrån för att få utbyta lite information. Visade sig att hon som jobbade där visste ovanligt lite om det vi ville veta. "jaja" tänkte vi och gick och köpte en paprika till middagen. 
Hem på vespan, chilla ännu mer i solen tills vi nästan blev två pölar av solkräm och svett. Dusch, göra sig betydligt fräschare än vad vi varit på några dagar, sen en vespatur ner mot Menton där det blev en cocktail vid stranden på en restaurang som heter "La Vita e Bella". Härligt ställe. Charmig kypare också, som när vi berättade att vi ville ta en drink direkt var snabb med att fråga om vi önskade en "Sex on the bitch". Lite fnittrande tackade vi nej men beställde istället en Daquiri till mig och en Gin-Fizz till Anna. Supertrevligt!

 

Nu ska vi snart packa, för imorgon bär det av till Korsika!

 

Här kommer lite bilder från dessa dagar!

 

 

Såhär fräna är vi när vi åker vespa. (checka in utsikten liksom)

Vi kom fram relativt oskadda. Dock var vi svettiga, men det påverkade nog mer det franska folket som i brist på plats fick stå väldigt nära mig och Anna och våra resväskor. Lucky them.

 

MEN SKÖNT ÄR DET HÄR IALLAFALL!! Sol med svalkande havsbrisar! Vi kom fram till Menton, tog en taxi med en skäggig fransman som var förundrad över min och Annas lilla packning för en 17 dagars resa. Anna förklarade då att det var varmt så att vi inte behövde  kläder. "One point to you!" 

 

Efter att alla de viktiga sakerna var avklarade (matätandet, handlandet av mat och transporten av mat) så hade vi inte sovit på 36 timmar. Så vi chillade på terassen som svettade sig upp till en 34 grader - woohoo!! 
i extas över min frihet som fransyska i 17 dagar öppnade (försökte) jag en vinflaska. Jag ställde ett glas fyllt med vin bredvid en powernapande Anna, sen tog jag ett till mig och löste korsord. Bästa sättet att spänna av på.

 

sen åt vi. igen.

 

Nu ska vi snart sova, och 17 spännande dagar väntar framöver. Pirripirr.

 

 

 

Ganska färdigpackad. Det enda som ska göras är att stänga Samsoniten, zippa ihop den och klicka in min tresiffriga kod. Drar lite på det, det känns så definitivt när man väl smäller igen väskan. No return, liksom. Vore ju synd om man stängde, låste och sen insåg att man glömt packa ner deon. Väldigt synd. Och ja, det var alltså det värsta scenariot jag kunde komma på. 

 

Drack Dukoral förut också. Det var äckligt. Folk har ju sagt att det skulle smaka hallon. Det smakade ju verkligen inte hallon. Men nu är jag iallafall skyddad mot kolera och 33 % av Asiens diarréer. Dä ä gött dä. 

 

Märta har hjälp mig packa idag. Jag är fruktansvärt bra på att skjuta upp sånt. Men ibland kan det ju vara skönt att tänka igenom sin resväska också. Gick runt lite halvförvirrad innan Märta ställde sig och visade de olika outfits jag kunde göra med de kläder jag på måfå (och i panik) slängt ut på sängen. Hon vek sedan ihop dem till små söta, organiserade högar. Det kändes mycket bättre efter det.
Det enda jag inte har färdigställt är att packa ner min dator. Har inte heller bestämt om jag ska packa ner Mikael också. En annan sak är att jag inte hittat en kupong än som ger mig rätt att hyra vespa en dag - gratis! Den känns övervägande fördelaktig. I värsta fall får jag väl lita på min medfödda charm och berätta läget för den franska vespauthyraren. 

 

nu tänker jag lyssna på en lista inspirerad av rivierans lyx och flärd. gör detsamma ni med, vettja!

 

cote d'azur 2011 

 

 

Kände bara en grym urge av att skriva lite. Antagligen för att jag ska snart ska åka. Nervös osv.

Jag är inte särskilt nervös inför Frankrike resan. Klart att jag har pirr i magen, för det är kul att flyga flygplan, kul att läsa "SAS - konsten att sänka ett flygbolag" samtidigt som jag åker med SAS, kul att landa och kul när de berättar temperaturen på rivieran för dagen, kul att gå ut ur flygplanet och känna havsbrisen, superkul att vara på franska rivieran med en av sina närmaste kompisar. MEN det är ju absolut ingenting att vara nervös över. Vad är det värsta som kan hända. Typ att vi inte kommer landa. Eller landa i fel land. Töligt...MEN ain't gonna happen. (om man inte åker med RyanAir förstås, då brist på bränsle i flygplanen är en ny taktik för att skära ner på kostnaderna - äh, man måste ändå älska deras sätt att tänka "outside the box". En biljett turoretur till Paris 250 spänn...vad kan man förvänta sig? Att komma hela vägen fram? Nah, don't think so)

 

Så jag funderade på om jag kanske är nervös pga att jag ska vara ifrån Mikael Gulleunge 17 dagar i sträck. Superlogiskt, med tanke på att vi aldrig varit ifrån varandra mer än en dag. MEN varför nervös? Ledsen kanske. Men inte nervös...

 

Då insåg jag att jag faktiskt är nervös inför Frankrike-resan. Inte de 17 dagarna jag ska vara borta. Men jag är nervös för att när jag åker till Frankrike...då har mitt äventyr börjat. Direkt efter Frankrike åker jag till Nepal. Själv. Det ultimata testet för att se om jag är en tuff, hård, självständig kvinna....eller en Mikaelberoende fjant. Testet där jag kommer få se om jag klarar av att anamma nya kulturer, eller om det bara är någonting jag önskar jag var bra på. Åh shitt...att bara skriva om detta får min mage att fyllas av fjärilar. 

 

NOG OM DET. En dag i sänder. Borde skaffa mig en mugg med den texten på. Känns som att muggen man dricker sitt kaffe ur bör ha ett klokt budskap. Här bör inflikas att jag dricker ur en Nalle Puh-mugg.

 

Sitter på pappas dator så har inte supermycket bilder att lägga upp, och vad vore en blogg utan bilder?! Här kommer ett urval från pappas dator. superrandom, jag vet. 


Jag och Anna spelade in en film om drinkar. Good times.

Skolavslutning 2004

Italien 2007

Pappa fiskar, haha, så go!

 

 

 

 

 

 

 

Om 9 dagar åker jag.

 

Innan jag beger mig av till baguetternas modersland känner jag en viss press på mig att färdigställa vissa saker. Bland annat listan inför Nepal. Detta är vad som tar störst plats i min hjärna just nu - att köpa saker inför Nepal och Nya Zeeland. 

 

SÅ, förutom att jag kirrade 4 böcker (Hungrig, Morgon i Jenin, SAS - konsten att sänka ett flygbolag och 3096 dagar), en regnjacka, en super pro+ eladapter á la 300 spänn och en supenödvändig (superfin) klänning häromdagen, så har jag idag också inhandlat lite annat förberendande mojs. Blandannat en liten ficklampa för att förebygga mörkret makter men också har jag och pappa varit och sett till så att vi kan förse barnen med papper, akrylpennor och en varsin stiftpenna i diverse roliga färger. Superbra!! Jag är också på g med att fixa något slags pussel/memory till barnen.

Ihärdiga försök har också gjorts för att hitta en fin retro ryggsäck inför mina bravader runtom i världen. Jag har redan en ryggsäck som det står "Livskraft" på, men det känns inte som att jag, i brist av kondis och muskelmassa, riktigt har rätt att förespråka ett gym. Så jag har åkt runt till outlets, kollat secondhand-butiker och på nätet. Med mig var Filippa som moraliskt stöd. Allting slutade med att jag i panik blev medlem på Tradera och köpte en ryggsäck där. Redan skickat två mail till säljaren också (utan svar på något av dom) om vilka fel jag gjort i beställningen. Känns stabilt.

 

Filippa! JA. I måndags kom hon hem ifrån Borneo/Brunei/Singapore. Mycket efterlängtad, indeed! Där har hon och Anton varit i 5 långa veckor och nu kom hon på besök så jag fick se de härliga bilderna! Blev ännu mer sugen på att resa när hon visade mig dom!

 

Slänger in en bild på grejerna till barnhemmet, men också på när jag och Matilda åkte till Mormors Glasscafé i Lysvik igår. 

Nu ska jag åka och rasta min Mikael på fotbollsplanen. Det är tydligen viktigt för de där männen att springa av sig lite testosteron och sparka på en boll ibland, om möjligt är det ännu viktigare att deras kvinnor ser dem göra det. 

I love him, iallafall.

 

 

Kände bara behov av att inflika med en tankeställare. Iallafall så är det en tankeställare för mig.

 

Barnhemmet i Nepal som jag ska till har inga pengar denna månaden att betala mat och hyra för. Så Lila, föreståndarinnan för barnhemmet, skrev ett inlägg på sin facebook-logg om att hon behöver pengar. När skrev Vi senast ett inlägg på facebook där vi vädjar våra vänner att skänka pengar till oss? Aldrig gjort, och kommer nog aldrig att behöva göra det heller. Jag delade med mig av detta inlägg i ett försök att uppmana folk att hjälpa till. 
0 respons. 0 gilla, 0 kommentarer. 

 

Jag och Mikael på Selma spa. 8 gillningar.
Jag i bikini. 15 gillningar. 4 kommentarer.

 

Jag är väl medveten om att alla inte kan volontärarbeta, det vore orimligt att begära. 

Men just den grejen att vi kan isolera oss från jobbiga saker om vi inte vill ha med dem att göra...

Fattigdomen i världen har kommit till en ny nivå år 2012 - de som behöver vår hjälp, de som inte längre har råd med mat, kan skriva och vädja om hjälp på facebook. Hur länge till kan vi strunta i det? 

 

Bara 50 kr gör en enorm skillnad. 
Om ni vill : )

Child Helping Education Fund
Himalayan Bank Limited. Patan Branch
BIC SWIFT CODE : HIMANPKA
Account : 006 03076290012
PO BOX 20551 Pulchowk Lalitpur, Nepal
Tel:5010584, 5010593

 

 

 

 

 

Goddag kära vänner.

 

Förra veckan ansåg jag att jag och Märta, tillsammans som ett av världens bästa radarpar, skulle åka och se Måns "mumsmums" Zelmerlöf på Skansen. Den planen falerade. Så vi tog det näst bästa alternativet istället - Lotta på Liseberg. Men till och med plan B misslyckades. Så ingen allsång för dessa två skönsjungande damerna. 

 

Efter lite brainstormande så kom vi båda fram till den chockerande faktan att varken jag eller Märta någonsin varit på Smögen. (!!) "Det har du visst det!!" säger våra mammor "Du var väl runt två år" Någon mer som känner igen sig? Man har tydligen varit på dubbelt så många ställen än man tror man varit på, eftersom man var där när man såpass liten att man inte kunde registrera omgivningen.

 

Anywhozzle...Så vi tog en dagstur med mammas cabriolet till Smögen, gick runt på Smögenbryggan, kollade in havet, gick på bajjamajjor och drack kaffe. En mycket trevlig dag, om jag får säga det själv!!


Ologiskt lycklig över att se havet!

 

 

 

 

Och DÄR var vi hemma igen. Kan inte säga att det var efterlängtat direkt, även om jag har känt en stor iver att få dela med mig av min resa till nära och kära och på något sätt övertala dem att också åka. (åk åk åk!) För ja, mina vänner, så fantastiskt var det faktiskt. Den grekiska charmen är svår att motstå.

 

Resan började halvbra med att jag relativt snabbt förutspådde SAS's konkurs inom en snar framtid. Planet två timmar försenat; "våra plan har haverat idag, så vi är lite korta på plan" aa men okej...såatte, jag gick och frågade SAS's servicedisk om de kunde kontakta hyrbilsfirman på flygplatsen så att vi kunde få vår hyrbil även om vi anlände sent pga SAS brist på plan (omöjligt att ta sig till vårt hotell annars då transferbussarna tydligen inte sträckte sig så långt norrut på ön), men hon svarade att hon inte hade någon information om Kefalonias flygplats."googla då" tänkte jag och gick inte därifrån förrän jag tydligt förklarat för henne att hon nog hade bättre kontakt med flygplatsen i Grekland än vad jag hade. booyaaah, där satt den.
"Stor i orden, men liten på orden" - Annika Davidson

 

Väl framme på Kefalonia välkommnades vi av både en värme från människorna men också från temperaturen i luften. Kvicksilvret svettade sig upp till en 32 grader och strålande sol varje dag! Min filosofi, som jag tror många svenskar kan skriva under på, är att människor blir lyckliga av sol. Och vi blir lyckliga av att känna oss älskade. I södra Europa finns dessa två fenomen så mycket mer tydligt än uppe i norr. 
Sverige är lagom, sydeuropa är mer extremt. 

Jag är mer lagd åt det extrema hållet, vill jag själv tro. 

 

Jag tror jag ska flytta till Fiscardo, Kefalonia. Finns liksom ingen anledning att inte göra det. 

Stränderna är vackra med kristallklart vatten, den grekiska maten är en gastronomisk upplevelse, människorna är vänliga och städerna/byarna är otroligt vackra och mysiga. 

 

 

Jag längtar redan tillbaka.