Den som väntar på något gott...
Hej o hå vad tiden går. Snart är jag 40+. Nä, men iallafall i Nepal.
Bara 10 dagar kvar tills jag åker. Ja, precis. Till andra sidan jorden. Jaja, det går säkert bra. Det är ju inte en groundbreaking-grej jag gör egentligen, ingen Columbus-resa riktigt (eller jo, för mig är det väl det) Jag är ju inte den första skandinavier som åker dit direkt. Ändå känns det som det. WOOHOO, egoism ftw.
Jag är, som jag nämnt tidigare, superförberedd. Iallafall rent praktiskt, inte 100% förberedd psykiskt. Men det är sånt man ta itu med en annan dag. Fördelaktigt innan jag landar, men sånt kan man ju egentligen inte förbereda. Listan med grejer att fixa är snart helt avprickad och det enda som egentligen återstår att packa ner alla saker som stod på listan. Hehe, optimismen är överghängande i denna fråga.
Imorse fick jag också ett mail från en tjej som varit på barnhemmet, och hon drog väl ytterligare lite i mina redan spända nerver. Jag ska vara i Nepal i två månader, vilket tydligen är ovanligt länge för volontärer vid CHEF...så hon föreslog (ytterst understrykande) att jag bör planera lite inför min långa vistelse vid barnhemmet. Typ hur jag kan lära barnen engelska, vad jag vill göra på dagarna osv osv, då det tydligen inte finns speciellt mycket att göra runtomkring. Som tur är så är jag en planeringsfreak och hade ju redan antecknat några lekar samt börjat på en ordlek. Hejja mig. jag har även planerat att baka med barnen, och bjuda dem på kanelbullar.
En annan grej jag inte lär klara av att förbereda innan jag åker är hur mitt hjärta kommer må av att vara ifrån Mikael i 8 veckor. Ibland föreställer jag mig vilken tur jag har som lever år 2012! Tänk bara om det hade varit 1942 och Mikael hade gett sig ut i andra världskriget, och jag hade suttit hemma, i veckor, månader, ÅR, och väntat på att han ska komma hem. Om han ens kommer hem... Nu kan vi ju iallafall skypa.
Kommentarer
