Annikas Matexpedition

Och DÄR var vi hemma igen. Kan inte säga att det var efterlängtat direkt, även om jag har känt en stor iver att få dela med mig av min resa till nära och kära och på något sätt övertala dem att också åka. (åk åk åk!) För ja, mina vänner, så fantastiskt var det faktiskt. Den grekiska charmen är svår att motstå.

 

Resan började halvbra med att jag relativt snabbt förutspådde SAS's konkurs inom en snar framtid. Planet två timmar försenat; "våra plan har haverat idag, så vi är lite korta på plan" aa men okej...såatte, jag gick och frågade SAS's servicedisk om de kunde kontakta hyrbilsfirman på flygplatsen så att vi kunde få vår hyrbil även om vi anlände sent pga SAS brist på plan (omöjligt att ta sig till vårt hotell annars då transferbussarna tydligen inte sträckte sig så långt norrut på ön), men hon svarade att hon inte hade någon information om Kefalonias flygplats."googla då" tänkte jag och gick inte därifrån förrän jag tydligt förklarat för henne att hon nog hade bättre kontakt med flygplatsen i Grekland än vad jag hade. booyaaah, där satt den.
"Stor i orden, men liten på orden" - Annika Davidson

 

Väl framme på Kefalonia välkommnades vi av både en värme från människorna men också från temperaturen i luften. Kvicksilvret svettade sig upp till en 32 grader och strålande sol varje dag! Min filosofi, som jag tror många svenskar kan skriva under på, är att människor blir lyckliga av sol. Och vi blir lyckliga av att känna oss älskade. I södra Europa finns dessa två fenomen så mycket mer tydligt än uppe i norr. 
Sverige är lagom, sydeuropa är mer extremt. 

Jag är mer lagd åt det extrema hållet, vill jag själv tro. 

 

Jag tror jag ska flytta till Fiscardo, Kefalonia. Finns liksom ingen anledning att inte göra det. 

Stränderna är vackra med kristallklart vatten, den grekiska maten är en gastronomisk upplevelse, människorna är vänliga och städerna/byarna är otroligt vackra och mysiga. 

 

 

Jag längtar redan tillbaka.