Annikas Matexpedition

PUH, äntligen framme!!

 

Resan började på Arlanda väldigt känslosamt för min del, med tanke på att jag är sämst på att hålla mina känslor inombords. Men väl framme i London kändes allting bättre. Påvägen till HongKong satt jag bredvid en väldigt söt (men döv) dam från England. I Hong Kong skiljdes vi åt, damen och jag, med en kram och en puss på kinden.

Sällskapet från Hong Kong till Kathmandu (med mellanlandning i Bangladesh - en liten surpris för min del) blev lite annorlunda. Det bestod av en nepalesisk kille. Supersöt, med tanke på att han pratade kalasdålig engelska, där hon titt som tätt slängde in koreanska och nepalesiska ord. MEN, likt förbannat skulle vi socialisera den fem-timmar långa flygturen ändå. Men det var trevligt det med från stund till stund. Mindre trevligt var det när han tog sig friheten att markera mig som "singel" i en flygundersökning, när jag tydligt förklarade att jag hade en pojkvän. 

 

Framme i Kathmandu, Nepal, skaffade jag mig ett sådantdär turistvisa för 100 USD och sedan växlade jag pengar. Det gick undan, serrni!! Nu har jag alltså 83 500 nepalesiska rupies i min väska. Växelsnubben bad mig dubbelräkna. "Count...COUNT!!"  Det tog ett tag.

 

Kathmandus flygplats är förövrigt det gulligaste jag sett. Den består nästan helt av träpaneler, som är dekorerade med vältäljda ramar med speglar i. Supercute!

 

Sedan blev jag inropad av en man vid hotelldisken på flygplatsen då han frågade om jag skulle till Kathmandu Guest House. Ja, det skulle jag ju, så jag gick till honom. Det visade sig att den airport-pickup som skulle ingå i mitt hotellrumspris inte gällde. "Men de ska hämta mig" svarade jag, lite halvt bestämt, lite halv svenskt. "NEJ" svarade han, helt på ett nepalesiskt maner. Han förklarade att det var högsäsong nu i Kathmandu så att det inte gick att anordna med upphämtning. Nähä, tänkte jag. Mannen i fråga tog istället åt sig uppdraget att hitta en taxi åt mig. Jaja tänkte jag, let's get this over with.

Han visste exakt vilken taxichaufför han skulle vända sig till, men ÄNDOCK kom det fyra andra nepaleser och ryckte ur mina väskor i handen på mig för att lägga in  dom i bilen. Sedan KRÄVDE de dricks. "I see you got 20 dollars!!" Idioter. Jag gav dem 5.

 

Taxifärden då...ja. taxin var från cirkus -71 om jag med mitt skarpa sinne för bilar får gissa. Folk överallt, bilar överallt. Men inga vägar. Inga trafikskyltar. Inga trafikljus. Eller jo, ett. Men det blinkade orangt.

 

De tog mig iallafall säkert fram till Kathmandu Guest House, där jag ska sova inatt. På en sprakande telefonlinje ringde jag Lila på barnhemmet och berättade att jag helskinad tagit mig till hotellet. Imorgon hämtar hon mig kl.11.00 på hotellet.

 

Nu ska jag väl sova. Allting är väldigt känslomässigt just nu, men jag är säker på att allting kommer att ordna sig så fort jag får se Kathmandu i dagsljus.