ALBA, oktober 2017
Ett försök till ett miniresereportage. För att jag tycker det är kul.
Dag 1, 24 oktober
I en Fiat 500, det glittrande medelhavet bakom oss och grönskande berg framför. På slingriga vägar förbi bergsbyar, forsar och odlingar tar vi oss från pastellfärgade franska rivieran till ett höstfärgat Piemonte, Italien.
Vi har valt den något längre, men betydligt vackrare, vägen. Genom skog och berg, byar vars motsvarighet i Sverige hade dött ut för längesen, förbi italienska slott på kullar omringde av vinodlingar. En tanke slår mig; har det alltid sett ut såhär uppe i de franska och italienska bergen? Är denna roadtrip av oss soltörstande svenskar en parallel tidsresa bakåt i tiden? För visst känns det så ibland, som att vissa av vyerna är som tagna från 1500-talet. Förbi Sospel (FR), Tende (FR), Limone (IT) och Cuneo (IT) till vår slutstation: Alba i Piemonte, Italien.
La Villa är inredd i romantisk och charmig stil á la italiensk landsbygd; ett orangerie på gården med magiskt ljusinsläpp, där man kan äta frukost under de varmare månaderna, en jacuzzi bland gårdens höjdskillnader och sittgrupper lite här och var som bjuder in till avkoppling i en unik miljö.
Vi drar på oss finkläderna och traskar backen ned till Alba, en stad som verkar välmående. Efter 20 minuter till fots når vi Albas historiska centrum med torn och byggnader från medeltiden som reser sig högt över staden. Vinet är närvarande överallt, och kantas i skyltfönstrerna bredvid Rolex-klockor, espressomaskiner, italienska designerskor och Versace. Luften fylls av lukten från det svarta och vita guldet – tryfflarna – blandat med den varma luken av rostade hasselnötter. Är man en matälskare, så kommer man nog inte närmre himlen.
Något som stärker detta ännu mer är dagens höjdpunkt, avsmakningsmeny på Piazza Duomo. Med sina tre stjärnor, ihoptjänade av den italienska kändiskocken Enrico Crippa, slår vi oss ner i Piazza Duomos rosamålade matsal. When in Rome, tänker vi återigen, och kör på Evasione e Territorio – en meny där mästerkockens innovation och Lange-området ska få ligga i fokus.
Upplevelsen startar med ett fantastisk italienskt mousserande vin, några mind-blowing amuse bouches och sedan är vi igång. Med rika och högljudda italienare i jeans vid bordet bredvid, några vinfanatiska amerikaner längst ned till höger, och unga och gamla par i dyra designerkläder precis bakom. En middag jag sent kommer att glömma.
DAG 2, 25 oktober
Solens värmande strålar sträcker sig först över vinodlingarna innan de letar sig in i vårt hotellrum. Efter gårdagens brakmiddag av högsta kvalitet vaknade vi utan något större intresse för frukost, men som jag alltid brukar känna och säga – ”en kôpp kaffe vore gôtt”.
Vi slår oss ned vid det mosaikbeklädda frukostbordet, dukat för två. En italiensk donna hälsar god morgon, vi får välja kaffe (jag; cappucino, Mikael; espresso) och sedan börjar hon servera samt presentera frukosten på italienska.
Spenatpaj, yoghurt med jordgubbar och honung, kaka gjord på choklad, hasselnötter och biscotti, och hemkokad sylt till ett nästan syndigt vitt bröd. Frukosten dagen efter bjöd på en brie-liknande ost, uppvärmd till perfektion inlindad i lufttorkad skinka, och till detta en krämig hasselnötstårta.
Jodå, vi lyckades få i oss allt detta utan svårigheter.
Mätta och belåtna ska vi idag få följa med på tryffeljakt tillsammans med en Tartufaio och hans tryffelhund, i en närliggande by.
”Följ efter mig” säger Michaela till oss och ett annat tyskt par. Kunde vi få addressen och knappa in i vår GPS? Nej, vi blev bestämt avfärdade och informerade att det var bättre om vi följde efter henne - hon lovade att köra lugnt och försiktigt så vi nordeuropéer skulle kunna hänga med.
Michaela bränner iväg som en tok i sin Golf, hon kör om allt och alla och ger oss ljussignaler som vi ärligt talat inte riktigt förstår till 100%. Vår gissning är att det var direktiv och tips till hur vi skulle köra på ett effektivt (läs: fort) sätt, men i vår svenskhet vågade vi oss inte över hastighetsgränsen, och även om vi ville hade vår kära Fiat 500 svårt att hålla Michaelas tempo. Andfådda framme vid vår destination påpekade vi hennes italienska körstil. Hon skrattade och sa att hon hade tagit det extremt lugnt för att vi skulle kunna hänga med. Om jag någon gång har känt mig extremt svensk, så är det i denna stund. Där körstilar i olika kulturer verkligen är ett faktum, och att vi från båda håll uppfyllde stereotyperna till punkt och pricka.
Vi är framme i Monchiero, en liten by sydväst om Alba. Här möter vår Tartufaio upp oss tillsammans med sin hund. Dessa två har en mycket speciell relation, baserad på kärlek, humor, respekt och uppfostran. Det var fantastiskt att se.
Vi börjar traska bland hassenötsträden tillsammans med hunden Leo som ivrigt härjar runt överallt och ingenstans i jakt på det vita guldet. Hur vet vi att vi kommit över guld? Leo rullar sig glatt och lekfullt på backen!
Under vår jakt hittar vi 5 svarta tryfflar och 1 vit. Det är ett gott resultat, och efter en timme i skogen börjar vi bli sugna på att få smaka på fynden. Vi hoppar in i bilen och kör några minuter, tills vi hastigt svänger in höger på en liten slingrig gata, som efter lite utforskning verkar vara bakgatan till ett medeltida slott. Här ligger en restaurang. En restaurang på en klippa, med utsikt över vinodlingarna, i ett soligt Piemonte. Jag älskar när jag blir tagen till platser jag aldrig hade upptäckt på egen hand, och har var ett typexempel.
Nu ska vi äta tryffel och det gör mig nästan lite pirrig i magen. För 10 euro får vi flera gram skivad svart tryffel, eller 30 euro för vit tryffel. Detta är är priser vi aldrig kommer komma över igen – nyplockad, färsk tryffel serverad med hemlagad italiensk mat i en bergsby. Återigen, ”When in Rome” ...
Lunchen består av 5 rätter - en foi gras-mousse toast, kalvtartar med tonfiskröra, färsk nygjord pasta med smör (här väljer vi att få hyvlad vit tryffel – himmel!), ricottkräm med pocherat ägg och en avslutande pannacotta. Allt detta sköljs lätt ned med två flaskor av husets egna Nebbiolo-vin.
Tillsammans med två främmande tyskar har vi en underbar eftermiddag i de italienska bergen, och ”carpe diem”-känslan är högst påtaglig. I solen, berusade på livet, tryffel och vin (och kanske med lite mer självförtroende än vanligt), betar vi med lätthet av ämnen som religion, politik och livets värdegrund. Kanske lite för lätt, men vad gör det, vi lever för stunden just precis nu.
Oja, om man kunde stanna tiden skulle jag göra det nu, här har vi det, la dolce vita.