Annikas Matexpedition

Om man är en känslomänniska - hej hej, that's me - så finns det en risk för att dåliga, ledsna och negativa känslor infinner sig under en längre period. En klump i magen, dålig magkänsla, oro. Flera dagar i sträck, utan att veta varför.

 

Även fast jag inser själv att alla har dåliga perioder, och att allting kommer kännas bättre om några dagar (känna känna känna - mina känslor styr mig!), så är jag fortfrande som en bergochdal-bana rent humörsmässigt. Mikael påstår att dett gör hans liv mer spännande, ingen dag är den andra lik, han vet aldrig vad han kan förvänta sig av mig. Alltså, stackars pojke. 

 

Jag älskar att leva efter mina känslor.

och 

jag hatar att leva efter mina känslor.

 

Jag skyller lite på hösten och lite på mig själv när det kommer till sånt här. Tack gode gud för Bonde söker fru på mörka höstlkvällar.

 

Min värld snurrar. Konstant. Och den behöver snurra. Snurra fort. 
Det är frustrerande ibland att ha ett behov av att konstant vara i rörelse, för man kan aldrig unna sig att stå still. Man vill hänga med i andras tempo, samtidigt som man är avundsjuk på de som verkar ha funnit sig själva utan att stressa.

 

Jag är halvvägs där, tror jag. Det enda jag behöver kontrollera nu är min dåliga magkänsla. Men det är så svårt när det är det enda jag kan orientera mig med.

 

 

 

 

 

Folk tycker nog att jag är tokig. Spritt språngande galen. Oförståelig, konstig osv.

 

Men jag saknar Karlstad.
Jag saknar Värmland. 

 

Jag bor i världens bästa stad, och jag menar det verkligen. I Göteborg finns kultur, glada människor, det är relativt nära till havet, det finns gastronomi utan gränser, min skola är fantastisk, min praktik är superbra, vår lägenhet ligger i Göteborgs mysigaste stadsdel, och det är mycket som händer runtomkring.

 

 

ÄNDOCK. Det blir så mycket, att jag har svårt att hitta en mysfaktor i allt detta. 
Jag saknar det småskaliga, jag saknar att kunna gå tvärs över stan, att kunna gå till vem som helst oavsett vart den bor. Det finns utrymme att vara spontan. 
Och ja, jag vet att jag är insane. Jag kanske tillochmed glorifierar. Men jag är inte den enda som tycker såhär av de jag känner.  Trots att jag bor 15 minuter från havet var jag aldrig där i somras. Varför? För det är inte trevligt att vara vid havet om alla andra i hela Göteborg är där. I Krlstad finns det smultronställen. Dit man kan ta sig med cykel. 
Och även om jag är en person som blir rastlös fort, och behöver mycket att göra hela tiden, så tror jag inte att en staden man bor i spelar någon roll. Det kan bo slappa människor utan drivkraft i Paris, New York och Göteborg, lika väl som det kan bo drivna spännande människor i mindre städer. Jag behöver inte biofilmerna i toppklass, jag behöver gå på bio. Jag behöver inte ha allt att göra, jag behöver något.

 

Som sagt, jag låter helt bananas.

 

Jag vill nog inte ens flytta hem än på några år, men ändå känner jag mycket ofta att jag saknar Värmland. 

Puh, nu har jag fått ventilera. Det var skönt.