Annikas Matexpedition

Man sitter, och man funderar. Varför sitter jag här och tittar på en skärm där huvudpersonerna i filmen uppfyller sina drömmar, och tittar på när alla andra lever liv utan dess like. Varför ska man titta på? För att få inspiration? Eller för att man inte vågar själv? Lever man ut genom filmen, så som man önskar man var eller så man önskar man levde. Precis som när man lyssnar på hjärtskärande låtar när man gjort slut med någon, eller på glada låtar när det börjar bli vår. 

Detta är ett typiskt höstinlägg á la Annika. Regnet faller, och vinden blåser i kapp med mina känslor. 

 

Det känns konstant som att man står still, och man får påminna sig själv om att man är påväg någonstans. En otålig personlighet som mig själv har svårt att inse det ibland. Det känns som att världen springer ifrån en, antingen för fort eller mot ett annat håll än jag hade tänkt mig. 

 

Ah, blott 22 vårar. Detta stressar mig samtidigt som det gör mig lugn. Inre konflikter. Hur tusan kan en människa känna sig superlycklig samtidigt som hon är kluven? Hur kan hon törsta efter mer samtidigt som hon inte vågar ta en enda sipp till? 

Jag ska till Skopje i December. Det kommer bli spännande. En såkallad spontanbokning av flygresan för att det var så billigt, och tre dagar senare har vi bokat in oss på ett aslyxigt spahotell. Superlogiskt men samtidigt orimligt. Men jag tror det kommer bli fab.