Annikas Matexpedition

Dagens rubrik aer en kommentar av Lila daa vi pratade om hur priset paa mat stiger konstant. 

Gaardagens utflykt bestod av en liten tripp till Kathmandus Zoo, som ligger paa gangavstaand fraan Lagankhel. Saa dit begav jag mig.

Det var nog det sorgligaste jag sett paa laenge. Nog foer att jag fick se krokodiler, tigrar och leoparder, men jag stannade ingen laengre stund foer att laesa, som Lila hade gett mig tips om.

Inga vaexter inanfoer staalburarna, skitigt dricksvatten och helt apatiska djur. Nej, tacka vet jag Sverige daer vi har lite krav paa djurskoetsel.
Koepte istaellet en munk (donut that is, inte en buddistman) och bjussade Lila och Oman. 

 

Blev foeroevrigt vaeckt av en relgoes praying man haeromnatten. I gula klaeder, likt en aekta hindu, gick han runt i Sunakothi och vraalade samt blaaste i sitt horn. Trodde foerst det var en elefant utanfoer mitt foenster. Tydligen skramde han bort alla spoeken med hjaelp av sitt horn (?), saa jag kan vael inget annat aen vara tacksam foer hans uppoffring av tid.

Tack, crazy man, tack.

 

Idag pratade jag och Lila om volontaer-certifikat. Hon ville trycka upp ett aat mig haeromdagen, men fick inte trycka upp endast ett. Hon var ist tvungen att bestaella minst 15 certifikat, vilket skulle kosta 10 000 NRS. Hon har inte pengar att betala detta. och om hon skulle ha pengar saa hoppas jag verkligen att hon laegger det paa viktigare saker, saasom gasol, mat, betala hyra, klaeder, skolmaterial osv.

Hoppas verkligen inte hon kaenner en press fraan volontaerer att skaffa certifikat aat dem, utan att hon anvaender pengarna till annat. Certifikat aer viktigt, foer det ser proffessionellt ut, och det vet Lila, Men... Detta aer ju i grund och botten en vaelgorenhetsorganisation, som kaempar foer att ge ett bra liv aat dessa tursamma ungar. Det raceker foer tillfaellet att ha henne som referens i sitt CV, tycker jag.  Hoppas framtida arbetsgivare kan foerstaa det.

 

Jag har konstant ett dilemma inom mig. Jag har varit haer i 8 veckor snart. Jag har slutat se hur fattigt det aer haer, vilket som jag naemnt tidigare, skraemmer mig. 
Det kommer bara leda till att jag hemma i Sverige (eller Nya Zeeland) blir drabbad av insikten att dessa maenniskor jag delat maaltider med, skrattat med, hjaelpt, levt med, i sjaelva verket lever ett haart liv. Elektriciteten blir saemre foer varje dag, mindre vatten foer varje dag, kallare och kallare foer varje dag - det kaenns i mitt hjaerta som att jag laemnar dom i ett hopploest laege. Medans jag lever ett finfint liv i Europa.
och det som skraemmer mig mest aer raedslan foer att jag kommer laegga allt ansvar foer deras vaelmaande paa mina axlar, vilket sjaelvklart aer omoejligt. Och insikten i att det aer omoejligt kommer skaera ett djupt saar i mitt hjaerta.