.

Livet på en pinne. 
Ja , för så känner jag faktiskt. 

Jag har fortfarande det superbra på min praktik och jag tycker varje dag är spännande och rolig. Man känner såklart fortfarande den kända Annika-ångesten över att man är rädd att göra fel, eller bete sig fel, men jag tror att det går bra än så länge. Jag är mig själv, och mer än det kan jag faktiskt inte göra. Visdomsorden, jajjamensan, här är dom, and they're gonna keep on comin'.
 
Om tre veckor sitter jag och Mikael, min andra hälft, min livskamrat, min korv, min bäste vän, på ett flyg ner till Grekland. ALLTSÅ, kan man begära mer av livet? Vi har absolut inga pengar, men har väl å andra sidan insett att vi behöver spendera storkosan (iaf för två relativt fattiga studenter) var tredje månad, för det är så vi vill leva. Vi vill resa, vi vill äta på Michelinrestauranger och vi vill uppleva saker. Detta går självklart ut över min garderob samt inredningen hemma, men äsch, "cry me a river" säger jag till mig själv.
 
Aja, låt oss fortsätta leva. 

ps. töligt med val i september btw. Det känns som att det finns massa personer omrking mig som tänker rösta människokränkande i år. Hoppas de tar sitt förnuft till fånga innan det är för sent. Världen består inte av länder som behöver skyddas längre, vi behöver inte skydda kulturer eller etnicitet. Vi behöver skydda människor. Världen är så global idag att det känns pinsamt att det finns svenskar, som är ett modern folk, som vill göra den endast lokal och exklusiv. Kom igen, skärp er. 


RSS 2.0
http://www.annikasexpedition.blogg.se!